örväntningarna är inte högt ställda på den rödgröna försvarspolitiken. När det i Sälen igår ställdes frågor om hur deras alternativ i försvars- och säkerhetspolitiken ser ut, blev svaret flera gånger av typen: Nej, så hopplösa är vi inte!
Det säger en hel del om vilken uppförsbacke Mona Sahlin har framför sig.
Ett besked som hon inte gav gäller principerna för att tillsätta posten som försvarsminister. I hennes ögon tycks den inte heller mer laddad än posten som näringsminister eller utbildningsminister. Varför kan Sahlin inte helt enkelt ge klart besked om att Lars Ohly inte kommer i fråga som försvarsminister?
Eftersom de tre partierna i grunden står långt ifrån varandra är det fortfarande mycket som är oklart och kompromisserna som görs blir ganska uttunnade. Det centrala budskapet i En rättvis värld är möjlig, som plattformen för rödgrön säkerhets- och försvarspolitik heter, handlar om vad som inte kommer att hända vid ett regeringsskifte. Det är meningen att vi ska dra en lättnadens suck och låta oron stillas. Sverige kommer inte att ändra grundsynen på EU som den centrala arenan för säkerhetspolitiken. Sverige kommer inte att avbryta insatsen i Afghanistan (åtminstone inte tidigare än 2011). Sverige kommer inte heller att avbryta det militära samarbetet med Nato (men däremot blir det restriktioner för övningar på svensk mark).
Det är positivt att de rödgröna säger sig vilja stärka den nationella komponenten i försvaret. Men det har mycket lite att göra med verkligheten.
Inget sägs om bemanning, beväpning eller organisation (förutom att man vill utreda en återgång till värnplikt) för att stärka den svenska försvarsförmågan. Däremot vill man öka utlandsstyrkans antal till 1000. Samtidigt ska försvarsanslaget skäras ned.
Om det inte vore så allvarligt skulle jag tro att de skojade. En sak är säker, de rödgrönas försvar är inte säkrare än Tolgfors. Den rödgröna plattformen syftar till att undvika en partipolitisk konflikt snarare än att uttrycka en gemensam vilja om försvaret, Nato och EU. Det man verkligen brinner för är genusperspektivet, att Sverige ska rusta ned världen och medla där Sveriges konfliktförebyggande insatser inte räcker till.
Alliansen är fyra partier som har en gemensam grundsyn och om man i grunden vill detsamma blir det en helt annan kraft och go i genomförandet av politiken. Sahlin prisar visserligen EU-samarbetet, men V har inget prisande att säga och MP har knappt smält omsvängningen från ut ur EU till att vilja stanna kvar.
Det var synnerligen upplysande när både Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin igår talade på Folk och förvarskonferensen i Sälen. Jag ser fram emot att de ska mötas i debatt. Då blir det ännu tydligare att vi har en statsminister och en statsministerkandidat.
Budet om att den svenska styrkan i Afghanistan varit i strid gav ytterligare relief åt trovärdigheten hos de två alternativ som står mot varandra i höstens val. Det är allvar.
