Visst verkar väl kvinnan till vänster om Mona Sahlin – på Socialdemokraternas EU-valaffischer – vagt bekant. Det skulle kunna vara Marita Ulvskogs lillasyster, men det är det inte. Det är Marita Ulvskog. I Photoshop-version. Även Sahlin har genomgått en rejäl föryngringskur.
Mona Sahlin har lyckats betydligt sämre med att förnya politiken. Det tycker uppenbarligen också det unga garde som producerat flera antologier med kritik av partiet och förslag på hur socialdemokratin ska pånyttfödas.
De olika recepten för hur uppståndelsen från den döda politiken ska gå till visar på spänningarna inom socialdemokratin, men också att dessa ryms inom ett tydligt vänsterperspektiv. Som antyds av titlarna återfinns Snart går vi utan er –Brev till socialdemokratin (Leopard) i en mer vänsterromantisk fåra medan Den grå vägen – Tankar om en ny socialdemokrati (Hjalmarson & Högberg) snarare lägger fokus på det konkreta.
I sitt ”brev” beskriver S-studenternas ordförande Kajsa Borgnäs möjligheten att själv välja i de offentliga välfärdssystemen som ”systemfrämmande lösningar” i den socialdemokratiska modellen. Inte heller hos de grå förnyarna är det dock mycket hipp hurra över det som de flesta av oss numera ser som en självklarhet, men som Socialdemokraterna alltid har kämpat mot.
I S-debattörerna Anders Nilssons & Örjan Nyströms Reformismens möjligheter (Agora & Premiss) letar man också efter en strategi för samhällsförändring. Det handlar om att ”återerövra den demokratiska politiska maktens företräde gentemot bilden av en determinerad ekonomisk utveckling som bara ropar på anpassning”.
Det är så snacket går.
De båda efterlyser en ny reformvåg för ökad jämlikhet och blickar längtansfullt tillbaka till ”70-talets socialistiska systemskiftesoffensiv med arbetsrättsreformer och löntagarfonder”.
Ökad jämlikhet förenar. Det finns också en gemensam grund i avståndstagandet från Photoshop-politiken byggd på att tåga med röda fanor på första maj men trängas i mitten resten av året.
”Vad som saknas är blicken framåt, nästa steg”, skriver Jens Lundberg i brevboken och fortsätter: ”Nostalgin borde inte få ta över viljan till omdaning. Om den viljan ens finns.”
I Den grå vågen berör också Katrine Kielos Socialdemokraternas förhållande till historien. Hon är kritisk:
”Det hjälper inte hur många Olof Palme-citat man än staplar på varandra, eller hur mycket det socialdemokratiska partiet än fjäskar för sin historia, inget av det där kommer att ta rörelsen framåt.”
Tack för kaffet, säger nog Mona Sahlin. Sahlin vill ju gärna gå i Olof Palmes fotspår, i alla fall citera honom. Eller påminna om att hon gick med i partiet på grund av Palme.
Jag tror också att Socialdemokraterna skulle må bra av att lägga nostalgin bakom sig, men däremot att det vore fel att inte först göra upp med historien. Inte minst gäller det epoken Olof Palme som i det kollektivanslutna minnet tonar fram som socialdemokratiska guldår.
Statsministermordet 1986 lade band på diskussionen om Palmes gärning som sedan utvecklades till något av ett tabu. Palme sattes på piedestal. Socialdemokraterna hyllar honom och skapar samtidigt feel good-känsla med lagom doser Palmenostalgi. Exemplet Sahlin illustrerar hur han används för att ge S-politiker eller S-politik en förhöjd legitimitet.
Mot den bakgrunden är det förstås en händelse att Kjell Östberg utkommit med den andra och avslutande delen av sin Palmebiografi: När vinden vände . Men jag tror inte att den kommer att skaka om bilden av Palme inom socialdemokratin, utan snarare bekräfta den.
Jag har naturligtvis läst biografin med min egen tegelsten om Palme i bakhuvudet: Med verkligheten som fiende (Timbro 2007). Valaffischen med Marita Ulvskog är en god bild av skillnaden i kritisk granskning av Palmes politiska gärning.
