Jag vet inte hur kul den ryska Tingeling var i Melodifestivalfinalen. Det var maffia för nästan hela slanten, men också skålar till Lenin och Stalin. Det fanns också ett hej då till Putin, kanske en anspelning på det förbjudna georgiska bidraget We don’t wanna put in .
Att den ryska ambassaden har gjort en av affär av det hela säger mer om dagens Ryssland än Tingeling. Men vad ska man då säga om SVT:s – inledningsvis – krypande reaktion inför ambassadens uppvisande av stingsliga stormaktsattityder? Jag tycker att det var befriande att skuggutrikesministern Urban Ahlin (S) trädde fram och röt till om att i Sverige har vi yttrandefrihet. Bra, också därför att från UD har det inte avhörts ett enda litet Tingeling.
Till avdelningen mindre lyckade SVT-skämt hör också den havererade Diplomaterna . Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Så mycket med verkligheten att göra har dock inte serien. Men så klart, det var ju ett realityformat.
Att döma av den understundom föga diplomatiska debatten är det inte bara i ryska UD som det råder underskott på klacksparkar. Den stora gåtan är hur UD kunde ge sig in i projektet.
Men det finns fler frågor som söker svar. Den senaste medarbetarundersökningen var inte någon höjdare och borde ge Carl Bildt en rejäl tankeställare.
Bildt borde helt enkelt göra som Ahlin har gjort och ta tag i UD:s verkliga problem ( Brännpunkt 18/3). Och det är inte Diplomaterna.
Ahlin lyfter två problem i den svenska utrikesförvaltningen och talar om kris. Dels handlar det om personalen, dels om var Sverige ska finnas representerat i världen. Han håller ett välgörande lågt tonfall och föreslår att samtal över partigränserna ska inledas om hur UD ska piggas upp, liksom om hur, när och var man ska finnas på plats.
Carl Bildt bör svara i samma anda. Sverige är viktigare än chefsprestige, och att inbjudan kommer från S ska i det här sammanhanget ses som en bonus.
