tackars Gordon Brown. År ut och år in väntade han på sin stora dag, men sedan han blev partiledare och premiärminister har det mesta gått på tok. Han höll inte måttet och har blivit en politisk tillgång för det allt piggare konservativa partiet. Tanken löper till systerpartiet här hemma med en partiledare i förtroendekris.

En gång lekte jag med tanken att göra statsministern till ÖB. Det skulle ha åtminstone två fördelar. Dels skulle Fredrik Reinfeldt tvingas ta ansvar för försvarspolitiken, dels skulle det tydliggöra hur blytung statsministerportföljen är. Det skulle dessutom bidra till att sortera bland tänkbara statsministerkandidater. Inte minst tänkte jag på Mona Sahlin som ÖB. Sedan förkastade jag tanken.

För övrigt verkar det som om budskapet ändå har gått fram. Sifo visade nyligen att 60 procent föredrar Fredrik Reinfeldt som statsminister mot 20 procent för Mona Sahlin (SvD 4/9). Demoskop kom i helgen med än mer nedslående siffror för Sahlin (SvD 6/9). Hon är inte ens förstahandsvalet till statsministerposten bland de egna väljarna, ja hon kommer faktiskt inte ens på andra utan först på tredje plats.

Sahlin skulle frälsa partiet efter Perssons förlustval 2006, men framstår nu som en boja som tynger det. Till skillnad från Browns Labourparti håller dock de svenska Socialdemokraterna fortfarande ställningarna i opinionen. Men…

Synovates mätning av Stockholmsopinionen illustrerar att Sahlin har ett jättejobb framför sig ( DN 7/9). S har på ett år tappat var fjärde väljare och inte sedan rösträtten infördes har partiet haft sämre siffror i Stockholm (21,6 procent). Allianspartierna sopar mattan med de rödgröna.

Jättetappet visar att Socialdemokraterna inte bara har ett partiledarproblem utan också våndas när det gäller politikens innehåll. Visst kan man glädja sig åt starkt stöd i stora delar av det avfolkade Sverige, men vad hjälper det när storstadsmänniskorna vänder partiet ryggen.

Jag avundas inte dem som ska kompromissa ihop en socialdemokratisk storstadspolitik till höstens partikongress. Inte minst gäller det förstås hur Stockholm ska undvika trafikinfarkt. S säger sig ju vara för Förbifart Stockholm, men tiger om att partiet motsätter sig finansieringsmodellen och därmed i praktiken säger nej.

Lägg därtill att Miljöpartiet har gjort byggstopp till en regeringsfråga och det är lätt att få en vision av växande S-märkta bilköer.

När Mona Sahlin har försökt att få det egna partiet att röra sig har Rörelsen sparkat bakut. Sahlins stora idé för att bryta ny mark bland medelklassväljarna var samarbete med Miljöpartiet. Istället sitter hon nu med Lars Ohly i knäet. Snacka om mission impossible när Sahlin först ska kompromissa med sina egna traditionalister på vänsterkanten och sedan med traditionalisterna i Vänsterpartiet.

Kanske slutar det gemensamma programarbetet med Förbifart Sahlin; man kör helt enkelt förbi henne. Som Stockholmarna.

Göran Persson beskrev Mona Sahlin i Erik Fichtelius tv-dokumentär med orden:

”Det är inga nya tankar och idéer Mona för fram, utan hennes styrka har varit och är fortfarande att hon är kommunikatör, att hon förmedlar ett budskap.”

Men om det inte finns något bärande budskap att förmedla, vad återstår då?