De rödgrönas förhållande till jobbskatteavdraget är obegripligt. I Agenda i söndags förklarade Mona Sahlin upprepade gånger att jobbavdraget är orättvist, skapar klyftor, är ofinansierat, oansvarigt och att det inte skapar några jobb. Vore hon övertygad om allt detta framstår det som både förunderligt och ansvarslöst att De rödgröna går till val på att behålla tre, eller i alla fall två och ett halvt, av fyra gräsliga steg.

Varför pläderar de inte för att avdraget snabbt avskaffas? Tror de inte på sin egen retorik? Eller ser kanske också Sahlin ett värde i jobbavdraget? I så fall bör hon – och hennes kolleger – försvara det. Till knappt tre fjärdedelar är ju jobbavdraget faktiskt också De rödgrönas politik.

Men saklighet och valretorik är två skilda ting. I partiledardebatten i riksdagen häromdagen framhöll Mona Sahlin det rödgröna blockets ansvarsfulla sida genom att inskärpa att ”vi” (det vill säga Socialdemokraterna i samarbete med Miljöpartiet och Vänsterpartiet) redan tidigare hade sanerat landets ekonomi och tagit Sverige ”från underskott till överskott”.

Det är kanske inte så konstigt att minnet sviker. Det är förstås längesedan nu och Sahlin själv sysslade som bekant med annat under delar av saneringsperioden, men de avgörande insatser som gjordes när den svenska ekonomin krisade, kretsade knappast kring Miljöpartiet och Vänsterpartiet. I Agenda i söndags kväll upprepade Sahlin emellertid sitt påstående och det började plötsligt bli uppenbart att här handlar det mindre om luddiga minnen och mer om en avsiktlig och S-märkt historierevisionism.

Problemet är bara att 90-talets krishantering näppeligen kan tillskrivas någon lycklig endräkt mellan S och deras nuvarande samarbetspartners. Visst var Vänsterpartiet med på ett hörn under hösten 1994, men för att verkligen dra i svångremmen och sanera ekonomin på allvar krävdes nya lekkamrater.

Därför letade statsministern Ingvar Carlsson stöd hos Centerpartiet. Det var med andra ord inte tack vare dåvarande vänsterledaren Gudrun Schyman som finansminister Göran Persson den 5 april 1995 kunde meddela riksdagen att ”ersättningsnivåerna i arbetslöshetsförsäkringen, sjukförsäkringen och arbetsskadeförsäkringen sänks till 75 procent”. Än mindre hade Lars Ohly, Peter Eriksson eller Maria Wetterstrand med saken att göra.

Samarbetet var en tagg för många inom borgerligheten, men när det begav sig kunde också Carl Bildt se ljusglimtar i överenskommelsen – åtminstone enligt riksdagsprotokollet från debatten:

”Om jag uppfattade det rätt vill man sänka ersättningen i alla försäkringssystem till 75 procent. Är det rätt? Jag ser att Göran Persson nickar. Det är bra. Det är moderat politik.”

Nog hade Bildt rätt, visst var det en ansvarsfull politik. En politik vars borgerliga signum S gjorde sitt bästa för att retuschera bort. Rörelsens faiblesse för politisk illusionism är långvarig, men bäst nytta av V och MP har de alltid haft när agendan för dagen har varit att höja skatter och sätta sprätt på pengar.

I bästa fall fintar S åt vänster och går åt höger. I värsta fall halkar de och sätter sig i knät på två trogna leverantörer av Botniabanor och sjukskrivningar åt alla.