Höjd skatt på arbete, förmögenhetsskatten tillbaka och makt till Lars Ohly och vänsterpartiet. Javisst är det krispolitik som vänsterblocket erbjuder, fast med den egenheten att den ger mer kris i stället för mindre. Finansoron och den vikande konjunkturen bör ge draghjälp åt oppositionen, kunde man tycka. Men det ser ut att bli precis tvärtom. Kriserna har tvingat socialdemokraterna att ta steget upp på scen, och där blinkar Mona Sahlin och hennes kolleger förvirrat i rampljuset.

I dagens opinionsmätning från Sifo går moderaterna fram med 3,4 procentenheter. Skillnaden mellan blocken förblir ganska stor, men trots våndorna på börsen och varslen på Volvo krymper den. Regeringen må inte vara älskad av alla, men när DN/Synovate frågar vilket parti som bäst kan sköta finanskrisen samlar de borgerliga partierna 68 procent mot vänsterpartiernas 33. Det är en sak att uttolka missnöje när det är högkonjunktur, en annan att lägga ut kursen när det blåser. Inte ens vänsterpartisterna litar på Lars Ohly som finansminister.

För första gången sedan valet räcker det inte för oppositionen att skälla och klaga. Nu kommer krav på att de ska ha något eget att komma med också. Det har veckans fyra debatter gjort tydligt. Men det går inget vidare för vänstern.

Socialdemokraterna har accepterat det mesta av regeringens jobbavdrag ett och två, men efter all hätsk agitation vill de inte erkänna det. Man talar alltså tyst om den största enskilda förändring som har ägt rum i det egna budgetupplägget. Samtidigt är det som skiljer socialdemokratin från regeringen att man lägger sitt krut på ökat stöd till dem som inte arbetar istället för att skapa öppningar för fler anställningar. Till dels betalas det genom att utgifterna får dra i väg. Till dels finansieras det genom högre skatt på arbete än vad regeringen vill ha, vilket ger löntagarna mindre kvar i plånboken och ökar kostnaderna för att ha unga anställda.

Socialdemokraternas förslag innebär 20 miljarder högre inkomstskatt än regeringens. Sju av dessa miljarder lämnas tillbaka i form av skatterabatt för a-kasse­avgiften. Men mer än en miljon människor är inte med i någon a-kassa. För många egenföretagare blir effekten bara högre skatt. Detta i ett läge när åtskilliga av dem som ­varslas och sägs upp kommer att ­försöka försörja sig genom att starta eget.

Skattebördan på ungdomars arbete är betydligt högre i alla tre vänsterbudgetarna än hos regeringen.

Hösten 2008 innebär arbetslöshets­politik (s) att man ökar arbetslösheten. Det handlar om minst 60 000 jobb, enligt regeringens beräkningar. Smällarna ska lindras genom höjd a-kassa, men även s-märkt arbetslöshetsersättning ger ­mindre pengar än lön.

Det här kunde man kanske ha kommit undan med för 15 eller 20 år sedan, då ­synen på den stora staten var mer okritisk och då det hade gått bättre att skylla krisen på regeringen. Men numera utmanas utgiftspolitiken av en borgerlig arbetslinje där jobb till många har högre prioritet än hög ersättning till dem som inte arbetar, och det är en öppen fråga vilken hållning som har starkast förankring bland väljarna. Dessutom finns mycket större medvetenhet om att Sverige hör ihop med resten av världen och att krisen är ett importerat fenomen snarare än en borgerlig sammansvärjning. Och, för det tredje, kan socialdemokratin inte manövrera på egen hand utan måste ge besked om hur umgänget med mp och v ska organiseras: vilket, har vi fått lära oss, kan skifta från den ena ­dagen till den andra.

I morgon träffas allianspartierna i Varberg för att prata ihop sig om samarbetet inför valet 2010. Det är svårt att tänka sig en tydligare kontrast till vänsterns rika inre liv. Där bråkar ju inte bara partiledarna med varandra utan det finns starka slitningar internt inom respektive parti. Inför den miljöpartistiska extrakongressen i helgen har många gröna oroat sig för att mp ska reduceras till s-filial, och den interna opinionen tvingade Mona Sahlin att krypa till korset bara ett par dagar efter att hon fattat sitt första riktigt stora beslut och gjort klart att hon föredrar mp framför v.

En obehagligt stor falang inom s kramar vänsterpartiet. Innerst inne vet väl åtskilliga av dem att v-populismen är ohållbar i praktiken, men man tycker om de gamla refrängerna om mer stat som svaret på varje fråga.

Samtidigt finns de som hellre skulle läsa Pär Nuders memoarer än släppa in v i regeringen. ”Kommunistränderna går aldrig ur”, skriver den gamla s-kampanjaren Harald Ullman i en artikel på debattsajten Newsmill. Vänsterns koalitionsvåndor har bara börjat.

Krisens allvar har skänkt ökat allvar åt politiken. Socialdemokratin tvingas lämna salongen och komma upp på scen. Tomheten i häcklandet och vilsenheten i regeringsfrågan blir synliga för alla och envar. Det är inte en dag för tidigt.