Maia Hirasawa inledde kongressen med sin tolkning av The Arks The worrying kind. Hon läser väl tidningarna. I Aftonbladet presenterade Sifo en ny förtroendemätning igår, där stödet för Mona Sahlin nu rasat till den lägsta nivå en S-ledare haft sedan mätningarna började, och dagen innan konstaterade United Minds att partiet fortfarande ligger under sitt valresultat 2006. I Dagens Nyheter visade Synovate att det rödgröna försprånget i opinionen nu krympt till 0,7 procentenheter. I Expressen uppmätte Demoskop att Sahlin är ”mer impopulär än sin hårt kritiserade företrädare Göran Persson.”
Mona Sahlin valde dock i sitt inledningsanförande att referera en mätning från Novus, som visar att 56 procent av de svarande inte tycker att regeringen har levt upp till sina löften om jobb och utanförskap. Någon global kris nämndes inte.
Öppningstal på kongresser följer förstås en egen logik. Budskapet ska vara hoppingivande, men bör inte innehålla element som kan uppröra delegater eller uppfattas som påbud inför de kommande debatterna och besluten.
Men även med hänsyn taget till detta måste Sahlins tal, när det gäller substans, bedömas vara av närmast homeopatisk karaktär.
Huvudstycket gällde som väntat att betona att Socialdemokraterna nu sätter jobben främst. Men konkreta förslag, förutom att gömma undan arbetslösa på komvux eller högskolor, saknades helt. A-kassan ska höjas, och heltid ska vara en rättighet, men varifrån jobben ska komma förblir en gåta. Sahlin vill ”investera i klassisk industri”, ”investera i de kreativa näringarna”, och ”investera i bättre jobb”, säger hon.
Men eftersom hon varken vill investera i energiförsörjning till industrin, stimulera de kreativa till lönearbete eller sänka kostnaderna att anställa kan man inte greppa vad hon menar. Hon måste snart svara på hur, annars går hennes så kallade jobbpolitik till historien som det mest strukturlösa sedan Barbapapa.
