Det är inte tu tal om att Socialdemokraternas ledare Mona Sahlin har starka kvaliteter. Som person är hon en överlevare – ingen tar sig annars först till toppen för att därefter falla och sedan åter nå toppen i den socialdemokratiska partiapparaten. Som partipolitiker är Sahlin en förnyare – även om borgerligheten inte vill låtsas om det och vänsterblocket hoppas att kärnväljarna inte noterar det.
Sahlin och hennes närmaste krets är medvetna om att Socialdemokraterna har tappat sin förankring bland storstädernas socialt mobila medelklass. De vet att socialdemokratin måste göra sig av med en samhällsanalys och en retorik som bygger på den oförsonliga klasskampen mellan arbetare och kapitalister. De vet att den måste finna ett nytt budskap och ett nytt språk för att appellera till människor som tycker att det är viktigare att leva på arbete än på bidrag och att skattelättnader inte är subventioner, eftersom allt vi tjänar ihop inte kan anses vara statens till att börja med.
Sedd så, kan Sahlin beskrivas som en god strateg. Hennes problem är att hon är en så svag taktiker.
Man kan jämföra med föregångaren Göran Persson, som var en skicklig taktiker men saknade strategi för hur partiet skulle återvinna storstadsväljarna (och lämnade frågan i Sahlins knä). Medan Persson var en hejare på att kryssa mellan skären, hade han ingen idé om vart han ville ta den socialdemokratiska skutan. Sahlin vet vilken hamn hon vill nå, men hon har ingen aning om hur man ska dra fördel av vinden.
Persson hade ett par maximer (”Den som är satt i skuld är inte fri” samt ”Budgetbalans och utgiftstak”), som tog honom långt som statsminister och dessutom fick Sveriges finansiella läge i ordning.
Sahlin får nu, i turerna kring avdraget för hushållsnära tjänster, åter betala ett högt pris för sin svaga taktiska förmåga – den som blev så uppenbar för drygt ett år sedan då hon tvingades backa från sin ursprungliga tanke att gå till val för en framtida regeringsallians med enbart Miljöpartiet. För två år sedan förklarade Vänsterpartiets Lars Ohly att en vänsterallians skulle sudda ut partiets profil, och trots att han idag ingår i en sådan allians, agerar han efter den grundsatsen.
Persson fick Vänsterpartiets dåvarande ledare Gudrun Schyman att stötta hans minoritetsregeringar, samtidigt som han höll henne utanför utan att hon ställde till ofog. Sahlin har tagit in Ohly i tältet men kan inte få honom att rätta in sig i ledet. Istället har hon gett honom det sista ordet i utformningen av vänsteralliansens valprogram.
Som vänsteralliansens ledare liknar Sahlin huvudrollsinnehavaren i en klassisk tragedi – oavsett vad man gör väntar katastrofen. Med Ohly som stridspartner med vetorätt, kommer hon att inte kunna vinna storstadsväljarna, och sparkar hon nu ut Ohly framstår hon som ännu svagare inför hela väljarkåren.
Det är inte uteslutet att Sahlin blir statsminister ändå. I så fall blir hon som regeringschef lika svag som hon redan är som chef för vänsteralliansen.
Thomas Gür är företagare och fri skribent. thomasgur@hotmail.com
