De anonyma hoten mot Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg är oacceptabla. Sverige är ett land med yttrandefrihet och vem som helst ska kunna uttrycka sina åsikter utan repressalier eller hot. Stödet för Linderborg är också lika starkt som fördömandet av de extremister som hotar och fördömer.

Möjligheten att anonymt kunna hota och mobba människor pekas ut som den främsta orsaken till att en avgrund av mänsklig sörja kan välla ut på nätet. ”Granska skiten”, skriver Linderborg, och hon har helt rätt i att det finns en brun, uppkopplad hatkultur.

Men benägenheten att aggressivt gå på person finns också på andra ställen i samhället, från tonåringar som förnedrar varandra på Facebook till tv-debatter som inte handlar om fakta utan om att plocka billiga poäng. Vad rättfärdigar journalisters påhopp på varandra? Varför idoliseras elaka människor i tv-serier? Varför smutskastas vissa grupper medan andras övergrepp kan passera ostraffat?

Utvecklingen är både obehaglig och allvarlig. Som gammal krigsreporter har jag på nära håll sett hur konflikter börjat genom att förtal och rykten piskar upp hat som till slut leder till övergrepp och att grupper tar till vapen mot de andra. Den som blivit tillräckligt övertygad om att de andra utgör ett existentiellt hot går i krig för att försvara sig, och de mest fruktansvärda övergrepp ursäktas med att man kämpar på de godas sida. Starka är de mänskliga krafter som sätts i rörelse, mörka, arkaiska och djupt begravda i psyket.

Det som börjar med näthat kan eskalera med upplopp i Göteborg av uppeldade tonåringar sugna på bråk, eller något mycket värre. Så det finns all anledning att ta hat på allvar, men också att granska sitt eget språk och egna handlingar.

En av de mer smärtsamma upplevelser jag har var när jag befann mig i Afghanistan för att rapportera om de svenska soldaternas situation. Där läste jag en text där jag kallades Afghanistankrigets nyttiga idiot som sjöng ”krigets lov” och uppmanade svenska soldater att ta värvning. Lögnerna fick mig att gråta, trött, sliten och omgiven av livsfara och mänskligt elände som jag var. Hat och hotmejl från anonyma var hanterbara, men påhoppet från en kollega blev för mycket. Texten var nämligen skriven av Åsa Linderborg, så jag förstår mycket väl hur hon känner sig.

Inget är så kränkande och smärtsamt som att bli smutskastad och förtalad, särskilt när det inte finns någon möjlighet att försvara sig.

Ingen är så försvarslös som när rykten börjar spridas och det krävs mycket för att inte släppa fram raseriet och ge igen med samma mynt och börja hämnas, för då är striden i gång och den nedåtgående spiralen ett faktum. Men debatten behöver inte fler påhopp och sandlådebråk utan sans och fakta.

Så kan det inte räcka nu? Är det inte dags att säga ifrån när det gäller påhopp och hat både på och utanför nätet.

Vågar man så här till jul önska sig ett återupprättande av gammal hederlig anständighet i alla former av mänskligt samspel?