En svavelosande artikel i nya numret av Företagsminnen (2010:4) får mig att skolka från valspurten en stund och ge mig iväg till Historiska museet på Narvavägen i Stockholm. Museets nya utställning Sveriges historia har fått den annars så lågmälde författaren och näringslivshistorikern Anders Johnson att gå i taket på ett sätt som gör mig nyfiken.
Sveriges historia består av en serie om tio små rum. Århundradena från och med 1000-talet har fått var sitt. Det är stiligt utfört och till en början känns urvalet rimligt. Men så närmar man sig vår egen tid, och då är det bara att hålla med Johnson: alltsammans havererar fullständigt.
Det 1800-tal som kom att kännetecknas av näringsfrihet, företagsamhet och en ekonomisk tillväxt, som började göra vardagen lite mer dräglig för många människor, beskrivs som ett enda tröstlöst elände. Visst byggs det järnvägar och stora industrier ”växer fram”, men det är inte mycket att glädjas åt, för ”omvälvningarna leder till ett ojämlikt klassamhälle”. Detta i motsats till de egalitära 1600- och 1700-talen, får man förmoda.
Friheten och tillväxten bidrog till att 1800-talets senare hälft blev en tid av stigande arbetarlöner, minskad barnadödlighet och kraftigt stigande medellivslängd, men det tar utställningen inte upp. Entreprenörerna som skapade företag och utveckling lyser med sin frånvaro och detsamma gäller de liberala reformpolitikerna, som gjorde rent hus med skråväsendet och andra förkalkade system. Det skulle störa utställningens grundläggande berättelse om hur en mörk historia till sist badar i bländande ljus tack vare att socialdemokratin gör entré.
Att döma av 1900-talsrummet, som utgör utställningens stora final, har vi ett parti och tre statsministrar – Per Albin Hansson, Tage Erlander och Olof Palme – att tacka för allt vad välfärd heter. I en av montrarna står en gammal skrivmaskin med ett ark papper med årtal och reformer, och den sista raden lyder: ”1976 – Socialdemokraterna förlorar makten för första gången sedan 1932”.
Vad sägs om att företagsamheten har skapat det välstånd som politikerna har fördelat, att det finns fler partier och idéer än S och att Sverige lotsades fram till medlemskap i EU av en borgerlig statsminister? Inte ett knyst.
Tillbaka på redaktionen skriver jag ut ett mejl från en bekant. Hennes man läser Svenska för invandrare (SFI), och nu har hon sänt mig några sidor ur en text som han förväntas studera. Där sammanfattas 1900-talet så här: ”Socialdemokraterna hade makten och deras mål var ett samhälle med välfärd åt alla.” Och så här beskrivs välfärdssamhällets framväxt: ”På område efter område har den sociala situationen förbättrats sedan början av seklet … Socialdemokraterna regerade, och på deras politiska program stod ekonomisk och politisk jämlikhet.”
Bland diskussionsfrågorna finns inget om var resurserna till välfärdspolitiken skapas eller om alternativa politiska idéer men däremot en svårknäckt nöt: ”Vad var det viktigaste i socialdemokraternas partiprogram?”
Fyra år med borgerligt styre har spelat stor roll för förnyelsen av politiken, men uppbrottet från den socialdemokratiska enpartistaten är långt ifrån fullbordat. Socialdemokratin har haft makten i 65 av de senaste 78 åren och under denna långa tid har Rörelsen kommit att smälta samman med det offentliga och få en makt som går långt utöver det rent formella. Dels har människor vant sig vid att beslutsfattare i allmänhet är socialdemokrater. Dels har socialdemokratins värderingar och föreställningar kommit att ses som det normala, det som tas för en självklar utgångspunkt och sällan behöver motiveras.
Jag har ingen aning om vad museifolket och SFI-författarna har för politiska åsikter och avsikter, men deras texter är två typiska exempel på den ensidiga verklighetsbild som fortfarande sitter i väggarna: att det står bra till i Sverige är socialdemokratins och ingen annans förtjänst.
Enpartistaten var ett viktigt tema inför valet 2006. Så borde det ha varit i år med. Vi borde oftare ha påpekat att det inte bara är ekonomin, skolan och regeringsdugligheten utan också mångfalden och öppenheten som talar för att den borgerliga regeringen ska få förnyat förtroende och socialdemokratin få fortsätta i opposition. Det är så väldigt värdefullt för vårt samhällsklimat att de gamla självklarheterna ifrågasätts och att det inte är hugget i sten ur vilket läger som makthavare rekryteras.
Fortsatt borgerlig regering är en nyckelfaktor för förnyelse. Men det är ingen garanti – så sent som i veckan skrev Anders Borg en hel artikel om ”fler i arbete” (DI 15/9) utan att nämna entreprenörernas och företagsamhetens roll. Borgerliga politiker måste ta ansvar för en egen berättelse om Sverige, och långt fler borgerliga röster behöver höras i debatten om vår historia och framtid.
PJ Anders Linder är politisk chefredaktör i SvD. pj.anders.linder@svd.se
