Det finns ett tydligt mönster världen över i relationen mellan invandring och de skyldigheter en stat har gentemot sina invånare beträffande deras försörjning. Främst gäller detta välfärdsstater. Ju större garantier en statsmakt ger sina invånare om att deras försörjning kommer att vara tryggad, oavsett om de kan arbeta eller inte, desto högre barriärer måste den inrätta för att försvåra för utsocknes personer att ta del av dem. När allt kommer omkring handlar det om ändliga resurser.
Dessa barriärer består av antingen yttre hinder eller av inre hinder. Vårt grannland Finland är ett exempel på en välfärdsstat som länge höll sig till modellen med yttre hinder. På senare tid har Danmark anammat denna modell.
Saudiarabien är ett typexempel på en välfärdsstat som anammat det senare hållningssättet. Cirka 50 procent av landets arbetskraftsstyrka består av utländska gästarbetare. Men det är bara landets medborgare som får ta del av de omfattande sociala rättigheter och säkerhetssystem som staten tillhandahåller, och det ställs mycket hårda krav på naturalisation.
En tredje kategori är länder som varken vill resa för höga yttre hinder eller tillämpa en definitiv boskillnad mellan medborgare och invandrade utlänningar vad gäller sociala rättigheter. De tillämpar i stället kontrollerad och selekterad immigration, trappstegsförfarande vad gäller residerande utlänningars sociala och juridiska rättigheter, där vissa rättigheter är förbehållna medborgare, målinriktad naturalisation och stränga regler om avvisning av illegala invandrare. USA och numera också Kanada kan räknas till dessa länder.
Sverige har fortfarande inte förmått att välja. Ett generöst offentligt åtagande om försörjning för alla landets invånare har kombinerats med relativt öppna gränser. Modellen har visserligen nått vägs ände sedan ett par decennier, men hittills har det politiska systemet varit för trögt och särintressena för starka för omfattande förändringar, trots ökat utanförskap, sociala problem, bidragsberoende och tilltagande välfärdstatsnationalism.
I sin nyligen publicerade bok, Det nya Sverige, föreslår integrationsminister Nyamko Sabuni några reformer för att underlätta för invandrare och andra på arbetsmarknaden svagt förankrade grupper att bli egenförsörjda, även om det leder till ökade inkomstskillnader. Hon föreslår också förändringar i socialförsäkringssystemet, som dels skärper kraven på dem som uppbär socialbidrag, dels tar itu med det systemfel i föräldraförsäkringen som utgör ett hinder för främst invandrarkvinnor att komma ut på arbetsmarknaden, med ett trappstegsförfarande för föräldrapenning kopplat till när barnet har kommit till Sverige.
Sabunis idéer tål att diskuteras, och ministern säger själv att hon vill väcka debatt. Men förslagen är likväl ett första steg bort från den oreda som den svenska hållningen hittills har lett till. Välfärdstatsnationalister till vänster och förment till höger har redan fördömt Sabuni. Det är ett tecken på att hon träffat rätt.
Thomas Gür är företagare och fri skribent. thomasgur@hotmail.com
