Regeringens främsta akilleshäl i valrörelsen var sjukförsäkringsreformen. Om någonting hade kunnat kosta Alliansen valsegern så var det denna reform och de ömmande fall den skapade. Här måste socialförsäkringsminister Ulf Kristersson återskapa förtroendet.

Reformen gjorde faktiskt onödiga repor i Alliansens lack. Det faktum att Kristersson redan igår, efter kort tid på sitt nya jobb, kunde peka ut vissa områden där förändringar måste göras, tyder på att han har gjort en del användbara fynd i pappershögarna på Socialdepartementet.

När förra socialförsäkringsministern Cristina Husmark Pehrson slutade skrev hon en promemoria till sin efterträdare. Den skrivelsen innehöll nog värdefulla tips, men det finns en mer intressant promemoria. Den är författad i december 2009 och redogör för vilka olika ståndpunkter som fanns under sjukförsäkringsreformens tillblivelse. Här framgår vad socialdepartementet ville göra. Och vi kan väl säga så här: Det var inte riktigt den reformen som gjordes...

”Stupstocken” var ett bekymmer för alla Alliansens valarbetare under valrörelsen. Även om en fast tidsgräns skulle kunna fungera, så var genomförandet dåligt. Folk ramlade mellan stolarna och reformen blev svårförsvarad.

Av nämnda promemoria framgår att i socialdepartementets ursprungliga förslag fanns ingen bortre parentes. Den fasta tidsgränsen lanserades och drevs igenom av finansdepartementet.

Samma gäller det som kallas ”särskilda skäl vid bedömning av arbetsförmågan mot hela arbetsmarknaden”. Det var inte socialdepartementets idé att slopa dem. Enligt promemorian försvann de särskilda skälen på finansdepartementets och Folkpartiets initiativ. (En förändring som sedermera drabbade den omskrivna Annica Holmström.)

Hur gick detta till? För att få klarhet träffar jag någon som jobbade på socialdepartementet och frågar om bilden som framträder i promemorian.

Jodå. Socialdepartementets idé var en lägre ersättningsnivå för förlängd sjukpenning. (65 alt. 70 procent, att jämföra med de 64 procent som förtidspensionärer förut beviljades.) Men...

– Eftersom FP hade allergi mot att sänka ersättningsnivåer så drev de att man skulle skärpa tillämpningen av sjukförsäkringen genom att ta bort de särskilda skälen. Den linjen drev också finansdepartementets budgetavdelning.

– Och tidsgränserna?

– Finansdepartementet tänkte sig ursprungligen en ännu snävare gräns, men när partiledarna för handlade blev tidsgränsen 2,5 år. Men det fick ju som konsekvens att 54000 personer lämnade sjukförsäkring e n just när det skulle vara val. Och d et var ju inte så begåvat.

– Socialdepartementet var alltså emot en tidsgräns?

– Vi tyckte inte det behövdes. Värdet av att ha en bortre parentes är relativt liten. Med den här reformen lyckades vi få ner kostnaderna 30 miljarder på årsbasis. Utan parentesen hade det kanske blivit 28 miljarder. Men det hade gjort en otrolig skillnad i hur reformen uppfattades.

Jag kan se det framför mig. Ett envetet Folkparti som stirrar sig blint på ersättningsnivåer. En lika enveten Anders Borg som vill få ordning på skenande kostnader. Ett socialdepartement fullt av tjänstemän som kan frågorna och vet att ett enkelt pennstreck över några särskilda skäl i ett senare skede innebär nitiska beslut på Försäkringskassan som ingen människa kan försvara.

En lyssnande regering, säger statsministern ibland. Men den här gången lyssnade inte regeringen ens på sin egen minister.

– Vad tror du de tänker göra nu?

– Göra som det var tänkt från början, kanske.

Det borde inte vara svårt. Kristersson verkar vara i gång. Och det finns ju en färdig manual på departementet. Om regeringen bara lämnar honom i fred så...