Så trötta kommer de inte alltid att vara

Det kan inte vara lätt , alla dagar, att kalla sig moderat. Det torde exempelvis svida när den moderata kulturministern offentligt uttrycker sin belåtenhet med utslaget i en dom som ännu inte har vunnit laga kraft. En moderat, som ju tycker att rättskipningen ska stå väl avskild från politikerna även när det gäller Pirate Bay, skruvar förläget på sig. Ännu mer så när Moderaternas gamle husfilosof, författaren Lars Gustafsson, tillkännager att han ska rösta på Piratpartiet.

Det är säkert inte heller lätt att kalla sig moderat när ordföranden för Svenskt Näringsliv, Signhild Arnegård Hansen, kallar den moderate finansministern för populist. Är man moderat vill man inte gärna att den som representerar 70 procent av landets företagare ska känna sig direkt motarbetad.

Och inte blir det väl lättare när man får höra att MUF-ordföranden vill beordra Försvarsmaktens antipiratstyrka i Adenviken att frita den svenske journalisten Dawit Isaak, som sitter fängslad i Eritrea. Den som kallar sig moderat känner sig nog tryggare om ungdomsförbundarna är mer förlästa på Ayn Rand och mindre på Jan Guillous Hamiltonromaner.

Eller som när Anne-Marie Pålsson hoppar av riksdagen, trött på att behandlas som röstboskap. Eller när Margit Gennser, som vid 78 års ålder haft god tid att tänka över saken, lämnar partiet.

Det finns förstås ljuspunkter i skymningen. De moderata toppkandidaterna gör bra ifrån sig i EU-valskampanjerna, och svarar pedagogiskt och tålmodigt på journalistkårens mer eller mindre begåvade frågor. Handelsministern glänser i utspel efter utspel. Och den moderate utrikesministern fortsätter att kommunicera med en helt egen bas, på helt nya sätt.

Men hängiga dagar är räddningen att oppositionen är ännu vissnare. Det finns viss tröst i att den gamla nej-säjaren Marita Ulvskog kandiderar i EU-valet. Ännu roligare är hennes valaffisch, där åtskilliga långa år som partisekreterare har retuscherats bort, och att SSU:s handlingsprogram stadgar att ”vi är principiellt emot retuschering för att skapa bilder av människor som perfekta verklighetsfrämmande ideal.”

Dessutom utgör Mona Sahlins historiskt låga förtroendesiffror en bekräftelse på hennes oförmåga att forma ett trovärdigt regeringsalternativ. Den sedelpressande Thomas Östros är i sig ett kvitto på att oppositionen heller inte funnit någon trovärdig politik.

Den moraliska kollapsen i LO-ledningen gör sitt. Vetskapen att även morgondagen bringar nya löpsedlar med avslöjanden om Wanja Lundby-Wedin, och nya misstroendeförklaringar, gör tillvaron drägligare för den som är borgerlig.

Men oppositionen kommer inte alltid att vara så här trött. Det duger inte för Moderaterna att, som nu, lägga reformpolitiken på hyllan och lita på att regeringsduglighet är avgörande i nästa val. Det duger inte att framstå som det minst dåliga alternativet.

Det krävs en kraftfull reformpolitik för att göra Sverige bättre, och inte bara vilja att bevara det som uppnåtts. Utanförskapet finns kvar därute, och kan inte åtgärdas utan aktiv politik. Regelverken på arbetsmarknaden blockerar ännu jobb och tillväxt. Skattetrycket bedövar fortfarande folks företagsamhet.

Det finns mycket kvar att göra. Saker som gör det lättare för någon att kalla sig borgerlig.