Solveig Ternström, aktrisen som blev centerpartist 2006, har meddelat att hon inte vill fortsätta som riksdagsledamot en mandatperiod till. Hon gjorde det i direktsändning – vad annars? – i SVT:s Debatt. Hon har inte kunnat påverka, sade hon.

Men tittarna fick nog snarare intrycket att felet låg någon annanstans än i själva riksdagen.

”Jag visste ju ingenting om politik, jag hade ju spelat teater [...] Så kom jag in i riksdagen, och jag hade ju inte en aning om nånting. Jag gick vilse för det första [...] Och ingen hjälp! Man får ingen hjälp!”

Varje gång det börjar närma sig val kommer debatten om kända namn som värvas till politiken som dragplåster på valsedlarna. Och alltid påpekas att kändisarna fördummar. Men som statsvetaren Stig-Björn Ljunggren sade i samma program är det ju redan ”inte riktigt de skarpaste knivarna i lådan” som sitter i riksdagen.

I själva verket kan färgstarka namn tillföra nytt blod i det gamla folkrörelsetänket.

Kändisarna har ofta en förmåga att paketera politiken lockande och intressera väljarna. Se bara i den just nu brusande motionsfloden hur två jämnkorkade förslag utformas. De gäller problemet med att folk skiljer sig.

Den okände Kjell Eldensjö (KD) föreslår i motion 2009/10: kd528 att kommuner ska tvingas ”erbjuda utbildning om hur man ger förhållandet en bra start och om hur man undviker att kriserna leder till splittring”. Äktenskapskurs och gammal folkbildning, alltså.

Jan Emanuel Johansson (S), känd från Expedition: Robinson löser samma problem i 2009/10: s35023. ”Enligt min uppfattning är ett fungerande samliv både kostnadseffektivt, solidariskt och innehåller en stor portion människovärde.” Varför lösningen blir att skattesubventionera ”potensmedel, typ Viagra”.

Nytt blod, som sagt.