Stockholmsmoderaterna och Alliansen i Stadshuset går miste om en stark profil nu när Kristina Axén Olin har bestämt sig för att kliva av. Hon har ett tilltal och ett sätt att förhålla sig till politiken som skiljer sig från det vanliga. Ingen har kunnat anklaga henne för att sväva högt över stockholmarnas liv. Väljarnas vardag har i hög grad, kanske alltför hög grad, varit hennes. Till sist blev pressen för stark.
Precis som Fredrik Reinfeldt har givit riksmoderaterna en ny och förändrad profil har Stockholmsmoderaterna tonat fram som något annat med Kristina Axén Olin vid rodret än när det var Carl Cederschiöld eller Ulf Adelsohn som styrde. Det är trist att hon inte får tillfälle att jobba mandatperioden ut för Stockholm tillsammans med borgarrådskollegerna och landstingsråd som Catharina Elmsäter Svärd och Filippa Reinfeldt.
Ingen kan blanda ihop anspråkslösheten med ängslan. Kristina Axén Olin är en ovanligt ideologisk kommunalpolitiker - inte en teoribyggare men någon som låter värderingarna prägla hållningen i konkreta, dagsaktuella frågor. Hon vill inte ha sänkt kommunalskatt för att uppnå principiella eller teknokratiska mål utan för att hon tycker att människor ska ha första tjing på lönen de får för sitt arbete. Hon argumenterar för mångfald i äldreomsorgen därför att det är ett bra sätt för kommunen att spara pengar, utan därför att det är en självklarhet att äldre ska bemötas som kapabla personer och erbjudas att göra egna val så långt möjligt är.
Det är ingen slump att det var Kristina Axén Olin som nyligen skrev på Brännpunkt (6/4) och föreslog att lagen ska ändras så att det blir tillåtet för en kommun att betala tillbaka ett överskott till medborgarna: ”I år hade det kunnat innebära 1 500 kronor per invånare, att betalas ut före sommaren.
Men jag får inte ge tillbaka pengarna till stockholmarna eftersom skatteåterbäringar är olagliga i Sverige.”
Förhoppningsvis ska inte dagens besked behöva betyda någon slutpunkt för hennes politiska karriär. Både moderaterna och Alliansen som helhet kan ha mycket nytta av hennes tåga och erfarenhet den dag hon känner sig redo för att komma tillbaka.
Mikael Söderlund går in som tillförordnad m-gruppledare i Stadshuset, men partiets ombudsman Sverker Eriksson säger att man ska ha bestämt sig för vem som blir nytt finansborgarråd före utgången av april. Och det är väl bra om det finns en ny kraft på plats till första maj!
Det kommer att spekuleras friskt. Ska miljö- och fastighetsborgarrådet Ulla Hamilton eller socialborgarrådet Ulf Kristersson kliva upp ett pinnhål, eller ska Sten Nordin kallas tillbaka från riksdagen? Det viktigaste är under alla omständigheter att den som tar över bygger vidare på sin företrädares linje.
Det är viktigt inte bara för Stockholm utan för hela Sverige att huvudstadspolitiken leds av en person som känner starkt för den enskildes ställning, vill ge människor valfrihet och valuta för pengarna snarare än ha största möjliga kommunala budget och som har lätt att samarbeta med kollegerna i andra borgerliga partier.
