Så leder Guillou till Stasi

fter att Berlinmuren föll i november 1989 gjorde medborgarrörelsen en räd mot Stasi-högkvarteret, där man strimlade akter för allt man var värd. I kaoset försvann det så kallade Rosenholz-kartoteket med namnen på Stasis informella medarbetare i utlandet.

Efter många omvägar hamnade det till slut hos amerikanska CIA som i början av 2000-talet delgav informationen till berörda länder. Sverige hörde naturligtvis till den skaran. Åtminstone ett femtiotal namn, kanske omkring hundrafemtio, finns nu hos Säpo – sekretessbelagda.

DDR-forskaren Birgitta Almgren berättade i radioprogrammet Nordegren i P1 i måndags om hur hon har försökt att få ut kopiorna av kartoteket. Säpo, kammarrätten och regeringsrätten har avslagit hennes begäran, med hänvisning till sekretesslagstiftningen.

Det höll kanske fram till i helgen, när Jan Guillous samröre med KGB blev nyheter. Riksarkivet har offentliggjort det gamla Säpodokument som avslöjar Guillou delvis med hänsyn till att uppgifterna ”handlar om Kalla kriget” och ”knappast kan försvåra för Säpo längre” (DN 27/10), men framför allt med hänsyn till att han är en offentlig person.

Det är precis så man har resonerat i Tyskland och andra länder i Västeuropa och Skandinavien när man har offentliggjort identiteter på Stasi-agenter. Namnen på de offentliga personer som lånade sig till DDR:s spionage är självklart en fråga om allmänintresse, särskilt som majoriteten av de informella medarbetarna enligt amerikansk forskning drevs av ideologiska och inte materiella motiv.

Givet DDR:s framgångsrika infiltrering av svenskt kulturliv och svensk politik är det inte helt otroligt att Stasi-kartoteket på Säpo rymmer kända namn.

För Stasi-experter är det en gåta varför Sverige behåller locket på. Vi borde visa mer öppenhet. Med Jan Guillou finns det nu dessutom ett slags prejudikat att luta sig mot.