Äntligen! utropade ledare från världens alla hörn i onsdags. Säkerhetsrådet, FN-byråkratins tyngsta politiska organ, lyckades enas i ett fördömande av den syriska militärens övervåld mot civila. Men vad är det egentligen Carl Bildt och hans kollegor hurrar över?
Vad som har hänt är ju i klartext att FN har lyckats uttala att det är fel av Bashir al-Assad att döda tusentals av sina egna medborgare för att dessa vågar protestera mot diktaturens allsmäktighet. Varken mer eller mindre.
Förvisso har trycket nu ökat på Assad. Länder vars diplomatiska intressen annars brukar sammanfalla med Syriens, som Kina och Ryssland, har övergett den annars gemensamma linjen och sällat sig till Assads kritiker. Men det räcker inte.
Bara det faktum att fördömandet i sig är ett framsteg säger mycket om problemet i att använda FN som huvudsaklig utrikespolitisk arena. De vackra orden i resolutioner och konventioner betyder för det mesta alldeles för lite.
Därmed inte sagt att FN-systemet saknar viktiga funktioner. Vi måste ha ett forum där alla världens länder kan mötas och diskutera. Men inte minst i Sverige finns en kvardröjande idealisering av FN som leder till att man helt sonika hänvisar till organisationen som det automatiska svaret på utrikespolitiska problem. Så får det inte vara. Andra kanaler finns, och borde användas.
Varför inte i stället titta mot EU i fallet Syrien? Länder som Tyskland, Frankrike och Italien kan idag lugnt fortsätta att köpa ungefär 96 procent av den olja som Syrien exporterar, och ger därmed regimen nästan en tredjedel av sin totala exportinkomst. Samtidigt understryker syriska aktivister hur hårt en europeisk oljebojkott skulle kunna slå mot Assad. Idag finansierar europeiska länders oljekonsumtion regimens förtryck, menar man, och ett hot om strypta oljeinkomster skulle kunna göra Assad verkligt orolig. I oljan ligger alltså en reell möjlighet för västvärlden att påverka utan att nödvändigtvis tvingas ta till vapenmakt. Vi borde lyssna på den syriska oppositionens röster, och agera hårdare genom andra kanaler än FN.
En EU-bojkott av syrisk olja är fullt möjlig att genomföra, och det är också vad Sveriges Carl Bildt borde arbeta för. Så kan utrikesministern skrämma Assad på riktigt.
