Som del i krigföringen i Libyen mördade och våldtog Gaddafis styrkor. Attacker riktades mot civila. I samband med slutstriden avrättades fångar. Krigsbrotten har radats upp.
Människorättsorganisationen PHR rapporterar också om hur diktatorns trupper tvingade civila att agera levande sköldar för att skydda militära mål. Småbarn placerades på stridsvagnar för att på sätt tvinga Nato att avstå från att slå ut dem. Kalkylen var förstås – och helt riktigt – att Natos flyg aldrig medvetet skulle bomba barnen.
Också från rebellernas led rapporteras att övergrepp har begåtts.
Libyen är ett land med många sårade, men det är också ett land som är sårigt. För en del människor kommer såren aldrig att läka. För att landet ska läka – efter decennier av diktatur och sedan ett blodigt inbördeskrig – och såren inte förvandlas till härdar av var krävs att det internationella samfundet visar samma beslutsamma solidaritet att hjälpa som när civila skyddades och Gaddafi detroniserades.
Visserligen pågår strider fortfarande men inbördeskriget är avgjort. Delar av Gaddafis familj har flytt till Algeriet (för vidare transport till ännu vänligare sinnat land, kanske Nicaragua eller varför inte Kuba) medan det fortfarande är okänt var diktatorn själv har tagit sin tillflykt. Att fånga Gaddafi och sedan lagföra honom i en öppen rättegång i krigsförbrytartribunalen i Haag vore ett viktigt steg för Libyen att komma vidare. Rättsprocessen kan inte heller göra halt vid diktatorn och inte heller bara sikta in sig på förlorarna.
Komma vidare är nyckelordet vid den internationella Libyenkonferens som äger rum i morgon i Paris (på årsdagen av Gaddafis maktövertagande 1969) – med drabanterna Sarkozy och Cameron som värdar för deltagarstaterna i kontaktgruppen för Libyen och den libyska övergångsregeringens (TNC) ledare Mahmoud Jibril och Abdel Jalil.
Det är oerhört viktigt att Parismötet landar i mycket mer än tomma ord. Behovet av humanitärt stöd är akut. Det gäller också att snabbt hitta former för att få en fungerande vardag. På ett annat plan handlar det om att bistå när landet ska byggas på nytt, efter diktaturen.
EU-länder kan ställa upp med sjukvård och polis, men om marktrupper efterfrågas är det klokare att hämta dessa från Arabförbundet och Afrikanska unionen (om de afrikanska ledarna kan samla sig till stöd för Libyens folk). Nato kommer att fasa ut sitt militära engagemang men kan istället spela en ny roll för att säkerställa biståndsbehovet av lufttransporter. I konsekvens med FN-mandatet att skydda är det rimligt att det ges ett nytt mandat att bistå.
Det finns ingen tid att förlora, inte heller när det gäller att FN:s säkerhetsråd avfrostar delar av Libyens nu låsta tillgångar utomlands.
Libyerna måste själva ta ansvaret sin framtid, men EU har såväl ett ansvar som eget intresse att hjälpa. Libyen är dock inte betjänt av ett bistånd som är kravlöst. Biståndet måste sträva efter att säkerställa att utvecklingen går i den riktning som den libyska övergångsregeringen uttalat: demokrati och rättsstat.
Fredrik Reinfeldt reser också till Paris. Han borde ha ett erkännande av TNC med sig i bagaget.
