Folk och försvar – eller som jag brukar kalla Rikskonferensen, Folk utan försvar – kan i år bli avstamp för ett försvarspolitiskt omtag. Att försvarsambitionen för 2019 endast är att skapa ett en-veckas-försvar i en riktning (med reservation för att planerna går i lås och att anslagen ökar) har skakat om i den offentliga debatten. Det var ännu mer omskakande eftersom ÖB:s uttalande kom strax efter att det till slut uppmärksammats att Sverige saknar förmåga att ta emot den hjälp som vi måste få efter en vecka.

Försvarsministern kan inte längre gömma sig bakom fraser om att hela Sverige ska försvaras. Frågan är då förstås om vi får det bistånd som vi inte är förberedda för att ta emot.

Jag är säker på att Natos generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen på frågan om Nato kommer att rycka ut till vår hjälp – och han lär få den i dag i Sälen – kommer att svara att garantier lämnas bara till våra egna medlemmar. Och något alternativ till Nato finns inte.

Så mycket är alltså vi-hoppas-på-det-bästa-doktrinen värd.

Nu vilar ansvaret på Karin Enström att tala om vad som händer när ÖB:s vecka har gått till ände.

Alf Svensson satte Natomedlemskap på agendan på Brännpunkt i lördags.

Kan verkligen försvarsberedningen under Cecilia Widegrens ledning följa planen och undvika att ta upp frågan? I sådana fall bör hon redovisa varför.

Synnerligen vältajmat till Sälenkonferensen kom Kungliga Krigsvetenskapsakademien häromdagen med slutrapporten från ett brett upplagt forskningsprojekt om svensk säkerhet efter 2014. För Sveriges säkerhet (red Tommy Jeppsson) är ett tungt inlägg i den diskussion som vi nu behöver och som en mer öppet arbetande försvarsberedning borde gå i bräschen för.

Ett litet exempel från en bister verklighet är att armén saknar brosystem för att korsa diken och vattendrag. Och så vidare. En central slutsats när det gäller det militära försvaret är bristen på logik, men allra viktigast är kanske ändå att man påminner om en glömd sanning. Vid sidan av polisen och rättsväsendet utgör försvarsmakten grunden i det som brukar kallas för nattväktarstaten. Vad innebär det?

Det svar som ges i antologin är: ”Håll yttre fiender till samhället utlåsta, håll inre fiender inlåsta. Säkerställ nationens frihet och människors trygghet så att vi kan forma det goda samhället. Svårare än så är det inte.”

Eller snarare svårare borde det inte vara. Enveckasförsvaret handlar inte bara om Natonoja, perspektivlöshet på närområdet, en dåligt beredd och genomförd reform utan också om långvarig underfinansiering.

I korselden av politiska krav om än det ena och än det andra har försvaret fått stå tillbaka. Inte viktigt. Som Göran Persson formulerade saken (efter sin avgång som partiledare och statsminister): De sista miljarderna som behövs för att få ihop budgeten går att ta från försvaret.