Med omvandlingen av sitt parti har moderatledaren Fredrik Reinfeldt åstadkommit en radikal terrängförändring vars följder kommer att prägla villkoren för svensk politik för lång tid framåt. Den senaste manifestationen av denna utveckling, överenskommelsen mellan Miljöpartiet och alliansregeringen i migrationspolitiken, bekräftar att Socialdemokraterna inte längre är kraftcentrum i det partipolitiska spelet.

Med sin förflyttning mot mitten knuffade Moderaterna ut Socialdemokraterna åt vänster. Det paradoxala förhållandet uppstod att socialdemokratin, som under Mona Sahlin hade för vilja att flytta sig högerut, mot mitten, tvingades att söka sitt parlamentariska underlag vänsterut. Detta beroende dels på partipolitikens natur att betona olikheter mer än likheter med motståndarna, dels blockpolitiken, med tydliga alternativa regeringskonstellationer till höger och till vänster.

Utöver den först tilltänkta partnern Miljöpartiet, kom Sahlin, mot sin vilja, att också ta in Vänsterpartiet i sitt alternativa regeringsunderlag. Men väljarkåren hängde inte med på vänstersvängen, och resten är, som man säger, historia.

Ytterligare bonus för Moderaternas del blev att de tre mindre allianspartierna, som ett motdrag till Moderaternas förflyttning och även med avsikten att locka över ”gammelmoderata” väljare, gick högerut och tog över vissa politiska ställningstaganden som Moderaterna lämnat.

Därmed försvårades avsevärt möjligheterna för dem att som ”mittenpartier” samarbeta över blockgränsen. Detta att till exempel kontrastera med situationen i mitten av 1990-talet då ledande centerpartister satt som sambandsmän och sakkunniga i det socialdemokratiska regeringskansliet.

Det råder nu ombytta roller mellan Moderaterna och Socialdemokraterna. I den omvända ordning som Reinfeldt skapat är det Moderaterna, som, så som ett stort regeringsparti, kan locka över ett parti från andra sidan blockgränsen och just åstadkomma de breda blocköverskridande politiska överenskommelser som förr var Socialdemokraternas signum.

Sedan valförlusten 2010 har riksdagens största parti inte varit intressant för sina politiska ställningstaganden i sak eller i det politiska läggspelet mellan partierna, utan uteslutande för sina interna konvulsioner och intriger. Frågan är om socialdemokratin har varit så utanför politikens centrum sedan Hjalmar Branting blev finansminister 1917.

Kan socialdemokratin under tillträdande ordförande Håkan Juholt komma tillbaka till politikens centrum? Om Juholt kan vinna tillbaka de före detta socialdemokrater som röstade på partier till höger, inklusive Miljöpartiet, finns möjligheten. Det som talar emot är Juholts tes att en socialdemokrati som går mot socialliberalism kommer att bli ett parti på 35 procent och sakna existensberättigande.

Drömmarna om fornstora dagar tyder på att socialdemokratin ännu inte slagit i botten. Därför finns det goda förutsättningar för Moderaterna att fortsätta att vara gravitationscentrum i svensk politik.

Thomas Gür är företagare och fri skribent. thomasgur@hotmail.com