Bolagets affärsidé är att ta hand om kärnavfall och använt kärnbränsle på ett betryggande säkert sätt. Det är en tekniskt okunnig ­person som jag tacksam för att Svensk Kärnbränslehantering AB (SKB) gör. Kärn­avfallshantering har aldrig upptagit min vakna tid och inte heller stört min nattsömn. Jag har litat blint på att SKB sköter sitt jobb. Tills nu, då jag tog på genusglasögonen och fäste blicken på vad bolaget egentligen sysslar med.

Med genusbrillorna på näsan såg jag och förstod att SKB fick kalla fötter när man i sista sekunden upptäckte att man i sin årsbok Samhällsforskning 2008 ­hade missat att anlägga ett genusperspektiv på kärnbränslehanteringen. För vad kan vara ett mer forskningsmässigt nödvändigt komp­lement till bokens andra forskningsrön om allt från filosofiska perspektiv på kärnavfallsfrågan till ansvarstagande i kärnbränslecykelns slutsteg?

Resultatet av denna sista­minutenupptäckt blev en särskild genusrapport, medföljande som bilaga till SKB:s årsbok. Genusforskarna Anneli Andersson och Mia Heikkilä frågar sig själva varför kön är viktigt i diskussionen om slutförvar av kärnbränsle.

I svaret lutar forskarduon sig mot tidigare forskning som säger att män är mer positiva till slutförvar än kvinnor. Visserligen visar figuren som åberopas att huvud­förklaringen till skillnaden snarare är geografiskt betingad än könsmässig.

Men ”kön är också en central ­faktor att ta hänsyn till”, slår ­Andersson och Heikkilä fast. Och landar efter ett invecklat teoretiskt resonemang i slutsatsen att könens olika attityd till kärnbränsle har sin förklaring i mäns och kvinnors ”olika placeringar i samhällssfären”.

Jag putsar genusglasen en gång till och läser vidare.

”Maskulinitet som innebär att män inte tränas att kommunicera känslo­mässigt leder till att oron för ­brister i det tekniska kunnandet förläggs utanför den egna kroppen”.

Detta alltså till skillnad från ”den feminina träningen” som ”lägger händelser som känslor i kroppen”. Något som leder till ”oöverskådlighet av konsekvenser av ett slutförvar för använt kärnbränsle”.

Fram med putstrasan igen, brillorna är nu helt igenimmade.

”Den maskulina träningen i att förlägga händelser och känslor utanför det egna jaget, leder till att det som kan betraktas som ­oöverskådlighet kan kännas hanterbart.”

Och så Andersson och Heikkiläs slutkläm med oblyg adress till uppdragsgivaren SKB:

”Vad kvinnor behöver veta för att kunna förhålla sig till kärnkraft och till ett slutförvar för ­använt kärnbränsle i närområdet, är inte tillräckligt utrett”.

Med andra ord: Eftersom kvinnor till skillnad från män ”för­lägger händelser i kroppen” ­behövs det mer utredning för att kvinnor ska få en lika positiv i­nställning till SKB:s verksamhet som män.

Stilla lägger jag av mig mina tillfälliga genusglasögon och konstaterar att mitt tidigare så ­gedigna förtroende för SKB har fått sig en törn.

Om bolaget har så dåligt omdöme att man tror att kärnavfallssäkerhet har något med könsskillnader att göra, vilka andra ­tokigheter kan då behöva granskas hos Svensk Kärnbränslehantering AB?