å är det klart. Det blir Red Ed som tar över ledarskapet i Labour efter Gordon Browns korta mellanspel. Vänsterlutande Ed Milliband vann omröstningen med brodern David som tvåa. I segertalet förklarade den nye partiledaren att han förstod att Labour förlorat kontakten med väljarna och att det nu krävs förändring av partiet.
Vad den förändringen ska innehålla är dock lika osäkert som hur de svenska Socialdemokraterna ska återuppfinna sig själva efter katastrofvalet. Att S ordnar en extra kongress för att backa upp Mona Sahlin – eller välja henne efterträdare – är en sak, och en helt annan att kriskommissionens nytänkande idédebatt ska ledas av Röda Kajsa (Borgnäs).
Socialdemokraterna gick tillbaka under parollen ”vi kan inte vänta”, men vad kan de nu vänta sig? Kanske Godot? Helt säkert är att vi äntligen kan glömma S som statsbärande parti. Den historiska trenden talar dessutom mot en pånyttfött socialdemokrati. Se på Holland och Tyskland där problemen hopar sig, men även bland Sahlins nordiska systerpartier skulle man kunna instämma i Red Ed:s ord om bristande kontakt med nutiden.
Inför valet 2007 utlovade Helle Thorning-Schmidt karskt att ta återta regeringsmakten, men det blev en ny valförlust för de danska Socialdemokraterna. Men hon gjorde come-back. Hon etablerade ett nära samarbete med Vänsterpartiets danska motsvarighet (Socialistisk Folkparti), gjorde partiets politik stramare i fråga om invandring och gick kraftigt till vänster i den ekonomiska politiken. Investera i välfärden blev mottot (känns det igen?).
I kölvattnet på den ekonomiska krisen sköt opinionssiffrorna i höjden och det såg ut som om hon skulle bli nästa danska – och första kvinnliga – statsminister. Så verkar inte längre bli fallet. Ekonomerna har skjutit den ekonomiska politiken i sank och facket har morrat ilsket. Riktigt illa har det gått sedan hon hamnat i en privat skatteskandal.
De finländska Socialdemokraterna brottas med stelhet och förgubbning. När Jutta Urpilainen valdes till partiledare 2008 var det ett försök att fräscha upp imagen i ett läge där partiet har parkerat på en 20-procentnivå. Det är sämre beställt med förnyelsen av politiken. I vår är det val och om inte partiet kan höja sig och komma tillbaka i regeringsställning (i Finland är det inte fasta förbindelser som gäller i politiken), är sagan som ”Riksföreståndarparti” förbi. Ja, det är det redan.
I Norge skrevs politisk historia 2005 när Arbeiderpartiet gick i koalition med Sosialistisk Venstre och Senterpartiet – istället för att som vanligt i en minoritetsregering stödja sig på hoppande majoriteter, men likväl behåller det ”Kungliga Norska Arbeiderpartiet” sin särställning.
”Flickornas Jens” blir allt gråare. Jens Stoltenberg står för en tradition av statsbärande pragmatism med en underliggande längtan efter makt som drivkraft. Och så har man ju oljan och gasen, kan det tilläggas. Men Arbeiderpartiet styrka är också en avspegling av borgerlighetens svaghet – bristen på ett trovärdigt regeringsalternativ.
Vänstersvängar i Tyskland och i Danmark, liksom nu Red Ed och Röda Kajsa visar att lockelsen finns till vänster, men väljarna finns till höger.
