Stefan Stern hör tveklöst till socialdemokratins grå eminenser. Han har bland annat varit presschef och statssekreterare hos Göran Persson samt stabschef och biträdande partisekreterare hos Mona Sahlin. I en debattartikel i Dagens Nyheter (11/1) redogör han för sina farhågor gällande partiets framtid.

Inledningsvis slår Stern fast att väljarraset inte beror på partiledaren som sådan utan på politiken. Det parti som har högst förtroende att hantera Sveriges ekonomi segrar i valen, menar han och hänvisar till både partiets interna opinionsmätningar och siffror från Forskningsgruppen för samhälls- och informationsstudier.

Det är givetvis helt riktigt. Håkan Juholts politiska taffligheter och fördomsfria umgänge med sanningen had skapat problem under alla omständigheter, men väljarna skulle lättare ha kunnat förlåta partiet om det levererade en trovärdig politik.

Har Socialdemokraterna förmåga att göra detta? Det är en fråga som går mycket djupare än det ytskikt som utgörs av Juholt och Waidelich. När Mona Sahlin försökte förnya partiet bakbands hon och tvingades dela cell med Lars Ohly. Oavsett vilken tjuskraft Vänsterpartiet än må ha på somliga ledande socialdemokrater är det ett otänkbart alternativ för alldeles för många väljare. Risken är påtaglig att alltför många toppsossar börjar snegla vänsterut igen nu när den socialistiske guldgossen Jonas Sjöstedt tagit över V. Det vore dock ett minst lika stort misstag nu som sist.

Det är svårt att inte hålla med Stern i en del av hans slutsatser. Det må vara lockande för Juholt att positionera sig åt vänster och förstora de ideologiska skillnaderna gentemot Alliansen, men det finns inget att hämta där. Endast ett försvinnande litet antal väljare känner igen sig i den världsbild som målas upp. Mellan raderna står ett budskap från Stern i eldskrift: Låt inte Miljöpartiet bli det enda moderna oppositionspartiet.

Stern påpekar i artikeln att Socialdemokraterna har ödet i sina egna händer och det är förvisso sant. Men ju längre tid som går, desto svårare kommer det att bli att vända trenden. Oppositionen må vara osammanhängande men Miljöpartiet står stadigt i egen jord och välkomnar glatt alla nya väljare. Hinner dessa rota sig ordentligt innan S återfår en rimlig kurs är det inte alls säkert att de kommer åter.

På Aftonbladets ledarblogg invänder Ingvar Persson att Sterns artikel är en politruks fåfänga försök att rättfärdiga sin tid vid makten. Dessvärre spelar det ingen roll om Persson har rätt. Det innebär nämligen inte att Stern har fel.

Politik måste vara grundad i verkligheten. Och i verkligheten, som uppenbarar sig när man tar av partiglasögon och ideologiska skygglappar, vill folk ha en skola som fokuserar på kunskap; friskolor är en realitet som inte kommer att försvinna; apotek finns i flera utföranden och Alvedon går att köpa i mataffärer och kiosker. I verkligheten är man även medveten om att driftsformen inte avgör kvaliteten på omsorgen. Alltför många har haft nära och kära på bristfälliga offentliga inrättningar. Den emfas med vilken uppfattningen hävdas spelar föga roll. Det blir ändå inte trovärdigt.

Likväl flirtar nygamla S med tanken att det enda som ska tillåtas i välfärdssektorn är kommunala verksamheter och icke-vinstdrivande företag. Stern påpekar att det är ett brott mot 20 års S-politik. Sedan 17 år, skriver han, har staten uppmuntrat alternativen att växa fram i välfärdssektorn och i tolv av dessa har Sverige haft socialdemokratiska regeringar.

Politik bör vara flerpolig, annars stagnerar den. Det behövs en livlig debatt mellan flera kompetenta parter som tvingas anstränga sig för att hitta lösningar på de problem som livet erbjuder. Det skulle gynna väljarna. Sverige förtjänar en fungerande opposition.