Det finns ett uttryck om framgångsrika kapitalistiska familjer som lyder så här. ”Första generationen skapar. Andra generationen förvaltar och utvecklar. Tredje generationen förstör, avvecklar.” Det låter också som en perfekt beskrivning av socialdemokratins position just nu.
Tredje generationen – både inom företag och politik – tar framgången, rikedomen för given. Blir därför övermodig. Därför spenderar tredje generation lättsinnigt de tillgångar som skapats av första och andra generationen. Och sedan bär det brant utför.
Tidigare förknippade vi detta fenomen med kapitalistiska företagsimperier. Nu förknippar vi det även med Sveriges i modern tid mest framgångsrika politiska imperiebygge: det imperium som går under det allt mera missvisande namnet SAP, ”Socialdemokratiska arbetarepartiet”.
SAP föddes som en genial entreprenörsidé: de som arbetar skall ha politiska och ekonomiska rättigheter. Underbart. Friskt. Utvecklande. På 1800-talet. Men det lilla entreprenörs-företaget SAP blev först till ett storföretag, sedan till multikoncern, sedan till ett allt mera allomfattande monopol. SAP blev något som skulle kunna kallas SSAB, Sveriges Socialdemokraters Allmänna Bolag.
Och runt 1972 tog en tredje generation över den socialdemokratiska firman. Olof Palme blev ny koncernchef. Och under hans ledning började de – just det – spendera det som första och andra generationen varit med om att skapa.
Palme-generationens självbild gick ut på att det var de och inga andra som skapat välståndet, rikedomarna, allt. De trodde de ägde källorna, och att de aldrig skulle sina. De satt som Narcissus vid källan och beundrade sin egen bild i vattnet.
När Olof Palme tog över blommade partiets självbespeglande narcissism ut för fullt.
S skulle införa svenska skatteregler i sandinisternas Nicaragua. S skulle genom ”bistånd” rädda hela världen. S skulle genom ”bidrag” göra svenskarna till världens lyckligaste folk. S skulle via politiska s-fonder ta över makten i Sveriges företag. S skulle ersätta familjen. Etc etc.
Som Narcissus blev de förälskade i sin egen självbild. I vattnets spegelbild såg de ett ståtligt skepp lastat med goda gåvor till folket. Och de älskade den självbilden. Men de såg inte det som många andra såg. Att deras ståtliga skepp allt mera började likna ett spökskepp, utan kompass, utan kapten, utan mål, utan last. Och de glömde alla hur sagan om Narcissus slutade: han dog i sviterna av sin självbespegling.
Inte mig emot om socialdemokratin förtvinar av långvarig självbespegling. Men låt oss borgerliga då be att Reinfeldt med flera ska stå emot frestelsen att spegla sig i den narcissistiska dammen. För då löper de risk att gå samma väg som S.
I sin valanalys skrev S att de uppfattats som ”buffliga” och självgoda. Låt det bli en borgerlig dygd att kunna förena framgång med ödmjukhet.
Tänk efter: i Sverige är just detta nyckeln till framgång, inom alla områden. Lär av Socialdemokraternas nedgång. I Sverige måste framgång alltid kombineras med ödmjukhet. Även för en Reinfeldt, en Borg.
Och inte minst för en Bildt.
Göran Skytte är författare och fri skribent. goran.skytte@telia.com
