Ett preventivt angrepp med atombomber mot Europa kan bli nödvändigt. Fast bara i sista hand. Det bistra budskapet levererade nyligen den ryske generalstabschefen Nikolaj Makarov. Uttalandet gjordes i relation till den infekterade frågan om missilförsvaret i Europa, som Ryssland ser som ett hot mot det egna landet och inte – som Nato ser saken – som ett skydd mot Iran.

Ändå är hotet minst sagt anmärkningsvärt.

Men det är Vladimir Putins Ryssland.

Vältajmat i förhållande till Natotoppmötet i Chicago offentliggjordes nyheter om förstärkningar i fråga om transportflyg, flygstridskrafter och landstigningsfartyg. Samma sak kan sägas om premiärminister Dimitrij Medvedevs plädering för den utrangerade syn på staters suveränitet som Ryssland håller fast vid, till exempel i fråga om Syrien. Om den undermineras kan det leda till kärnvapenkrig, enligt Medvedev.

Hittills finns det alltså mycket lite som tyder på att det är en ny Vladimir Putin på den gamla presidentposten. Det gäller också på hemmaplan. Förhoppningarna om att valskandalerna i samband med parlamentsvalet och protesterna i samband med presidentvalet skulle få Putin att slå in på en mer demokratisk och reforminriktad väg, har hittills kommit på skam.

Moskva rensas nu på tältdemonstranter och duman diskuterar drakoniska böter för ”olagliga” demonstrationer. Samtidigt har Putin i en symbolmättad utnämning lyft upp en stridsvagnsingenjör till sin personliga representant i Ural. Det enda tänkbara skälet är att denne i ett telefonväkteri med Putin utlovade att om så behövdes ta med sina kompisar till Moskva och röja upp bland fuskvalsdemonstranterna. I samband med utnämningen kördes uttalandet i repris.

Samtidigt är locket-på-politik i dagens Ryssland inte någon smal sak. Det kan illustreras med att den oppositionelle antikorruptionsaktivisten Aleksej Navalnyj har inlett samarbete med en bank om att från i sommar erbjuda ett särskilt kreditkort med syfte att stödja Navalnyjs antikorruptionsfond (med motsvarande en procent av inköpssumman).

Något har hänt. Med Putins legitimitet och politiska styrka. Med klimatet. Det kan bli mer rysk vår men det kan också bli frostigt framöver. Samtidigt ligger utrikespolitiken (stormaktsambitionen) fast och underbyggs med en storsatsning på krigsmakten. Resurser tillförs och reformer pågår.

Det lär inte gå på räls, men för åren efter 2015 bör ändå – utan alarmism – en tilltagande rysk förmåga att agera finnas med i den svenska riskbilden. Inte minst bör den ses i relation till de militära förmågor som finns att sätta in om Solidaritetsdeklarationen skulle prövas.

Också av det skälet borde Fredrik Reinfeldt ta frågan om Sverige och Nato vidare, när han i dag talar i Chicago.