Kolumn | Tvångsdelad föräldraförsäkring
Det finns några rejält ruttna tankar bakom idén om kvoterad pappaledighet eller, som det också kallas, individualisering av föräldraförsäkringen: dvs att föräldraledigheten ska vara öronmärkt för en viss tid för modern och en viss tid för fadern.
Det anses vara ett problem att endast 17,5 procent av föräldrapenningsdagarna tas ut av fäder, och att var fjärde pappa inte tar ut någon föräldraledighet alls under barnets första fyra år.
Ruttenheten framgår om man frågar sig varför ledigheten ska vara kvoterad.

Ett svar är att det är för barnets bästa. Tesen är att det är bäst för barnet att under sin uppväxttid ha både fadern och modern i sin närhet i olika tidsintervaller - och att barnet helst ska ha tillgång till respektive förälder lika mycket.
Om det är så att barnet mår bäst av att både modern och fadern tar hand om det, och helst lika mycket, bör de som förespråkar denna idé också förklara att barn som växer upp med bara en förälder inte mår bra av det; att en
uppväxt med t ex en ensamstående mamma är skadlig för barnet. Och även om man kanske inte kan hindra ensamstående från att skaffa barn, bör man åtminstone inte tillåta att ensamstående adopterar barn.
Likaså, och i konsekvens med det kvoteringsmotivet, bör staten inte tillåta att barn växer upp i samkönade parförhållanden, ty om barnet tar skada av att inte växa upp med både pappan och mamman närvarande, hur skadligt kommer det inte att bli att ha två mammor eller två pappor? Alltså bör man också vara mot att homosexuella par fostrar barn i en eller annan form.
(För säkerhets skull ska jag påpeka att jag tycker att allt detta är nonsens.)

Ett annat svar skulle kunna vara att föräldraledigheten inte ska vara kvoterad för barnens skull utan för fädernas. Att män mår bra av att vara med sina barn och att detta därför bör uppmuntras, med hot om att det annars blir ekonomiska förluster för hela familjen.
Det kvoteringsmotivet sätter faderns eventuella välmående i något slags andlig eller existentiell mening
framför familjens eget val beträffande barnets välmående - i stället för ”den vita mannens börda” att civilisera vildarna får vi ”det lilla barnets börda” att civilisera sin far.
Men att faderns välmående skulle vara viktigare än barnets är en tes som kräver sin bevisning. För det nyfödda barnet har modern en mycket speciell roll och funktion. Och om faderns påtvingade ledighet innebär ett finansiellt avbräck för familjen finns vidare risken att barnet, på grund av sämre ekonomiska villkor, mår sämre. Om fadern helt struntar i att ta ut sin ledighet har barnet varken tillgång till honom eller till modern under den pappakvoterade delen av föräldraledigheten.
Ett tredje svar är att det är bra för jämställdheten om föräldraledigheten blir kvoterad. Det handlar således inte om barnens bästa, utan om en idé om hur samhället ska vara beskaffat. Men då männen inte vill vara jämställda måste familjerna tvingas till det genom ekonomiska sanktioner.
Enligt detta kvoteringsargument anses det vara självklart att
staten ska ha rätt att verka för att fler pappor, som det heter, ”tar sin del av ansvaret för barnet”, eftersom föräldrapenningen är ett statligt bidrag.

Inom den politiska vetenskapen finns det begrepp för vad en stat kallas, som med hjälp av sitt våldsmonopol beskattar sina medborgare, för att därefter, med deras egna pengar, tvinga in dem i levnadsmönster som de själva inom familjen inte har valt. Det spelar inte så stor roll att detta sker med hjälp av mysiga, fluffiga och i allmänt livsbejakande ordvändningar.
Att på den abstrakta jämställdhetens altare offra de konkreta livsval som enskilda familjer gör när de tar ansvar för sina barn, är en vidrig ideologisk position; må den sedan uppträda under etiketter som inleds med det meningslösa prefixet ”social-” och slutar med hedervärda begrepp som ”-liberal” eller ”-demokrat”.