Här ligger hon i all sin ofullkomlighet och prakt, med sin ovanskliga skönhet och sina uppenbara skavanker, vår Europeiska union, som efter de senaste utvidgningarna allt mer sammanfaller med världsdelen Europa. Vad saken gäller inte bara för oss som i morgon tänker göra vår röst hörd i valet till Europaparlamentet utan för alla de 450 miljoner som har medborgarskap i Europeiska unionen, är hur denna vår kontinent ska rustas för att på bästa sätt tjäna oss i framtiden.
Oavsett om man säger sig vara för eller emot EU, eller om man enbart har gäspat sig igenom EU-valrörelsen, så kommer man inte ifrån att Europa står inför ett antal dramatiska vägval. Regeringsförhandlingarna i midsommarveckan om en ny EU-konstitution är ett sådant, utgången av söndagens val till EU-parlamentet ett annat.
För tvärtemot vad en liten men högljudd klick populister i debatten har hävdat om att svenskarna gör klokast i att avstå från att rösta, gör det faktiskt en väsentlig skillnad om man röstar på partier och kandidater som
värdesätter frihet, fungerande marknader och ett gott förhållande till USA, eller om man i stället inte röstar alls eller på partier som vill motsatsen.
Vill man att EU ska utvecklas i riktning mot ett socialistiskt bygge toppstyrt av samma klåfingriga krafter som regleringsivrarna här? Eller eftersträvar man mer av dynamiskt samarbete, ekonomiska reformer och öppenhet för politiskt nytänkande både vad gäller utbudet av välfärdstjänster och en mindre reglerad arbetsmarknad?
Anser man att Europa ska säga nej till att den sista av de fyra friheterna förverkligas, den om fri rörlighet för tjänster, för att på så sätt bromsa en för alla inblandade parter gynnsam framväxt av en fri och konkurrensutsatt tjänstemarknad på vilken priserna kan pressas nedåt?
Tycker man att Europa ska sluta sig inåt i isolationism och tjurigt vägra att ge Turkiet besked om när eventuella medlemskapsförhandlingar med EU kan inledas? Eller anser man att turkarna trots omfattande demokratiproblem ändå ska få ett villkorat datum
för att därigenom ytterligare stimulera den turkiska regeringens reformvilja i fortsatt positiv riktning?
Ser man USA som en fientlig motkraft till ett av antiamerikanska krafter i Frankrike och Tyskland dominerat EU, eller vill man ha ett demokratiskt EU som i samarbete med världens enda supermakt utvecklar fred och välstånd till glädje också för andra länder på jorden?
På alla dessa frågor är svaret givet beroende på hur man ser på skillnaderna mellan partierna i den svenska inrikespolitiken. De tre vänsterpartierna s, v och mp står för samma socialistiska och framstegsfientliga politik såväl här hemma som på den europeiska nivån. Medan de fyra borgerliga partierna, trots vissa märkliga krumelurer i valrörelsen, i grunden står för en europavänlig politik förenad med en sund skepsis inför de tendenser som alltid finns att centralisera sådana beslut till Bryssel som bättre avgörs i de olika medlemsstaterna själva.
Det är svaren på frågor som dessa som kommer att avgöra vilken väg EU ska gå framöver. Om
gårdagens SvD/Sifomätning också skulle bli valresultatet ser det rätt illa ut för alla som kallar sig europavänner. Som lök på laxen tar i värsta fall den EU-fientliga junilistan ett mandat i Europaparlamentet, vilket i så fall enligt opinionsundersökningen försvagar den svenska borgerlighetens röst i Europa, medan de tre vänsterpartierna behåller sina mandat.
Detta trista scenario kan undvikas om de borgerliga väljarna på allvar inser betydelsen av söndagens val.
SvD
