Mansdominansen i Rinkeby Centrum är slående, rapporterade Norra Sidan, lokaltidning för Stockholms norra förorter, den 16 april. ”Kvinnor drar sig för att handla”, menade en butiksägare, när de ”ibland måste ta sig igenom 20 till 30 högljudda män för att kunna komma in i butiken”.
Året innan hade Vår linje, ungdomstidning för samma förorter längs den blå tunnelbanelinjen, uppmärksammat saken. ”Män tar över caféer, föreningar, torg och till och med fritidsgårdar” skrev tidningen. ”Var ska kvinnorna få ta plats?” Uteserveringen på Rinkeby torg var inget alternativ. ”Stirrande och glåpord möter kvinnor” konstaterade reportern. ”Det har med min kultur att göra. I vår tradition tillåts inte kvinnor att fika med män” svarade en manlig kafébesökare.
Ett år senare är inget bättre. ”I torgets högra hörn stod tidigare tre rosa bänkar. De är borta nu. De kallades ibland ’kvinnobänkarna’ och kom dit efter Stockholms stads storstadssatsning”, skrev Norra Sidan. De slopades ”eftersom det ändå var män som satt på dem”.
Vad säger man? Världens mest jämställda land – och kvinnorna i Rinkeby får tre rosa bänkar!
Förra veckan presenterade Arbetsförmedlingen en fantastisk prognos för 2011. Man beräknar att 107000 fler personer får sysselsättning. Det är en rekordökning: på ett år lika mycket som under hela förra mandatperioden.
Men Arbetsförmedlingen varnade ändå för stora utmaningar. Vad som kallas utsatta grupper – lågutbildade, funktionsnedsatta, unga utan gymnasiekompetens, äldre, utomeuropeiska invandrare – har även under extremt goda tider svårt att hitta jobb. Arbetsförmedlingen räknar till 225000 arbetssökande i dessa kategorier. Åtskilliga arbetslösa tillhör två eller flera kategorier samtidigt.
Alla har egna svårigheter, men i grunden samma problematik. Det är dyrt att anställa i Sverige, och de som har oturen att inte alltid kunna jobba för fullt betraktas av arbetsgivarna som osäkra investeringar. Den enda möjligheten att ge de utsatta grupperna riktiga jobb är genom sänkta lönekostnader.
Tanken har väckts om avtal med sänkta minimilöner, men det avfärdas tyvärr reflexmässigt från vänsterhåll. Reaktionen påminner om motståndet mot rut-avdraget för hushållsnära tjänster. Från vänsterfeministiskt håll slogs man med näbbar och klor, trots att rut hjälper kvinnor in på arbetsmarknaden.
Arbetsförmedlingens prognos har också en könsdimension. Män – främst svenskfödda – stod för 80 procent av förra årets sysselsättningsökning. Kvinnor – inte minst de utlandsfödda – får jobb i andra hand. Och medan det åtminstone har varit viss debatt om sysselsättningsgapet mellan svenskar och invandrare (Sverige är sämst i OECD, konstaterade Näringsdepartementet nyligen, på att få invandrare i jobb) glöms kvinnofrågan bort helt.
Sysselsättningen bland utrikes födda kvinnor är nu 57 procent (nästan tjugo procentenheter lägre än för svenska kvinnor). För utomeuropeiskt födda kvinnor är sysselsättningsgraden 48,7 procent. Mindre än varannan sysselsatt, alltså, även med vår generösa definition av sysselsättning. AF konstaterar att ”många av de utrikes födda kvinnorna står helt utanför arbetsmarknaden, och alltså inte heller söker arbete”.
Man kan förstås tvivla på om det alls går att lösa problemet. Men om man vill försöka så krävs en kulturförändring, och den kräver jobb för dessa kvinnor.
Sveriges mest högljudda feminister fokuserar ständigt på kvinnokvotering till styrelserummen, åt några dussin vita övre medelklasskvinnor, istället för att försöka få fram en lönekostnad som skulle befria tusen och åter tusen kvinnor från spisarna. Det är obegripligt. Det är som att placera ut rosa bänkar i Rinkeby.
