Det går inte att klaga på provokationsinnehållet. För den amerikanske ekonomen Bryan Caplans bok The Myth of the Rational Voter: Why Democracies Choose Bad Policies (PUP, 2007) kokar ner till att det för många väljare kan vara förnuftigare att avstå från att rösta än att göra det.
Utgångspunkten är att individer i en marknadsekonomi tycks handla rationellt, men i valhandlingen upphör rationaliteten. Plötsligt föredrar man protektionism och statlig intervention, trots att det mer eller mindre är en nationalekonomisk sanning att frihet och öppenhet ger mer välstånd.
En irrationell liten valsedel gör föga skillnad och straffar sig inte på det vis som ett felköp gör, vilket öppnar för andra bevekelsegrunder: vad våra föräldrar röstar på, vad vännerna gillar eller vad som ”känns” bra.
I dagarna har Caplan och andra namnkunniga ekonomer gästat Stockholm och Mont Pelerin Society med forskningsinstitutet Ratio som värd. Syftet med sällskapet har, sedan det grundades 1947 av ekonomen och politiske filosofen Friedrich von Hayek, varit att främja frihet, öppenhet och marknadsekonomi.
Jag får en stund med Caplan och börjar med att fråga om det där med röstskolket. Vad menas?
– Man kan jämföra med kirurgi. Vi rådfrågar inte en lekman om sådant, än mindre låter vi honom operera oss. Men i ekonomi har många som inte vet någonting alls ändå väldigt starka åsikter. Och de röstar därefter, vilket ger sämre politik. Så om du inte har skäl att tro att du är en av de välinformerade väljare som höjer snittet, kan det faktiskt vara bättre att avstå.
Men är inte politikerna en lika stor del av problemet?
– I arbetet med min bok fick jag faktiskt en märklig sympati för politiker. De måste säga vad folk gillar att höra. I USA kallar vi det för mom and apple pie-issues . Mammor och äppelpaj är saker som alla gillar. Politikern måste säga trevliga saker och framstå som den som värnar sådant mest för att få väljarnas belöning. Och ekonomi låter ofta krasst och inte särskilt kul.
Ekonomerna är en utskälld grupp. Under nuvarande ekonomiska kris hörs klagomål på deras dåliga spådomar.
Men, vad gör man när bilindustrin ligger och rosslar? Hur besvarar en ekonom den ständiga frågan: ”Var ska vi jobba när bilfabriken lagt ned”?
– Det är omöjligt att svara annat än att det löser sig. Och det gör det! Folk har idéer. Hade vi försökt rädda jobben inom jordbruket runt 1850, hade vi kanske haft fler bönder idag, men mycket som vi har vunnit hade kanske inte skett. När jobben inom försvarsindustrin i Kalifornien försvann var det många som frågade just: Vad ska vi jobba med? Så kom Silicon Valley.
Även om man inget vet om nationalekonomi kanske man vet sin plats på höger-vänsterskalan?
– Generellt gillar jag förenkling, det för människor närmare frågorna. Men det finns bättre sätt. Om du inte vet någonting alls om en specifik fråga, låt hellre din röst styras av de frågor du kan något om. Låt resultaten ligga till grund för ditt val. Har din regering gjort bra saker – välj om den! Har den havererat – kasta ut den! Acceptera aldrig ursäkter från toppen, de är ansvariga för sina misslyckanden.
Okej, det kan vi göra så länge. Men om väljarna nu är irrationella och premierar dålig politik. Vad göra?
Mot sina egna ögons synintryck gav människor upp tron att jorden var platt. Nog borde ekonomer kunna lyckas bättre på den åsiktsmarknad vi kallar demokrati och få oss att sluta förföras av protektionism? Jodå. Det är steg två. Caplans budskap till de församlade ekonomerna var att folk må vara irrationella, men de går att förändra. Men då måste skrået bli bättre på förpackning – kontrastera, förklara och vara roligare.
Den som har hört Caplan föreläsa vet att det är fullt möjligt.
