Roligare än så här blir det inte med Sahlin

Mona Sahlin har talat mycket om förnyelse men det verkliga systemskiftet är viljan att släppa in det gamla kommunistpartiet i regeringen. Desto mer kraft ägnar hon åt att sprida bilden av hur hemsk den borgerliga alliansregeringen är. Första maj sade hon så här:

”Dörren till en bättre framtid smäller igen, rätt i ansiktet på väldigt många i vårt samhälle. Klassresor ställs in. Vägen till frihet blir längre och längre, och klyftorna mellan människor djupnar.”

Det är förstås politiskt trams. Problemet är att den propagandabilden formar Socialdemokraternas politik. För att inte säga låser fast partiet vid en politik som, ja, inte precis känns helt uppdaterad. Begrunda till exempel att Socialdemokraterna med näbbar och klor försvarar rätten att vara sjukskriven trots att man är frisk.

När Mona Sahlin och Thomas Östros igår lade fram S alternativa budget – och de rödgröna kompispartierna sina två budgetförslag – handlade det förstås mest om siffror och procent. Men det verkligt intressant är vilka grundläggande tankar om Sverige som skymtar fram. Vad är det för samhälle man drömmer om?

För Socialdemokraterna är jobben är den viktigaste frågan. Så långt har man lärt sig läxan från förlustvalet 2006, men om sysselsättningens relation till företagsamhetens villkor och drivkrafter sägs mycket litet. Därför föreslås bidrag till riskkapital – i kombination med återinförande av den förmögenhetsskatt som vi vet åter kommer att driva miljarder i riskkapital ur landet.

Den andra stora frågan är välfärden. I Sahlins värld är välfärd detsamma som offentliga tjänster och transfereringar. Ökar dessa, ökar också välfärden. Om människors egen beslutssfär ökar genom skattesänkningar ökar däremot inte välfärden, allt enligt Socialdemokraternas sätt att se på saken.

Sänkta skatter som frihetsfråga och bärare av ett annat Sverige är centralt för en borgare, men varför skulle skattesänkningar inte kunna vara en välfärdsfråga för en modern socialdemokrati? Skatter har också en relation till jobben. Men i Sahlins parti leder aldrig lägre skatter till nya jobb. Därför är det inte heller något problem att höja inkomstskatterna.

För Socialdemokraterna är politiken kung och därför anser man sig ha fri dragningsrätt på medborgarnas inkomster – restriktionen handlar om vad väljarna kan svälja. Trots att Mona Sahlin har sagt att hon inte är rädd för att höja skatter och att Alliansens jobbskatteavdrag dömts ut som skadliga vill S behålla de tre första. Däremot säger man nej till det fjärde. Modigare än så är man inte. Vad som händer när de rödgröna ska prata ihop sig efter en eventuell valseger 2010 vet vi däremot inte något om. Men visst vill man.

Fixeringen vid offentlig sektor blir ännu mer destruktiv eftersom Socialdemokraterna inte kan eller vill förnya. Numera talar man visserligen om valfrihet, men de inslag som har varit förnyelsedrivande avvisar man fortfarande. På hatlistan står ”utförsäljningar, avknoppningar, privatsjukhus, privata försäkringar och gräddfiler…”

När Sahlin talade på Första maj sade hon att ”utvecklingen i Sverige går tvärtemot våra socialdemokratiska drömmar om framtiden”. Så skönt.