Fredrik Reinfeldt lyckades bygga en hållfast politisk allians. Det står redan klart att Mona Sahlin misslyckades. Varför blev det så?

Det var ämnet när jag härom dagen talade med en högt uppsatt källa inom Moderaterna. Han bekräftade huvuddragen i min egen analys, nämligen följande.

Reinfeldt lade om kursen för sitt parti innan Alliansen bildades. Jag var själv med – som debattledare – vid ett möte med lokala partitoppar från hela landet långt före valet 2006.

Reinfeldt inledde sitt anförande med att säga:

”En del av er kommer inte att gilla det jag nu ska säga. Men det är det som från och med nu gäller”. Och så presenterade han den omläggning som sedan blev partiets linje.

Spelreglerna var alltså klara, både internt i Moderaterna och externt, i förhållande till de övriga partierna, när Moderaterna bildade Alliansen tillsammans med Centern, FP och KD.

Det var helt annorlunda när Mona Sahlin gick in i sitt alliansbygge. Under sin tid som partiledare hade hon inte lyckats etablera någon tydlig politisk linje, och absolut ingen tydlig förnyelse. Det mesta såg ut att vara som förr, och det som möjligen kunde ses som förnyelse, det framstod mest som planlösa infall, ett slags butler-politik.

Det medförde att hon blev en svag alliansbyggare, både internt och externt. Särskilt som hon tvingades ingå tvångsäktenskap med vänsterpartiet.

Bristen på egen politik gjorde henne vidöppen för påtryckningar från de två andra, Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Istället för att bygga ett hus, ett fort, en fästning, blev det något som mest liknade en samling utspridda friggebodar i det politiska landskapet.

Reinfeldt byggde den borgerliga alliansen med integritet och styrka, Sahlin byggde den rödgröna alliansen med svag vilsenhet. Den ene byggde sitt hus på fast berggrund, den andre på lös sand, som det står i Bibeln. Och då går det som det står om den som bygger på sand:

”Vindarna blåste och störtade sig mot hans hus, det rasade och raset blev stort” (Matt 7).

Denna svaghet upplevdes säkert som något helt nytt av socialdemokrater som vant sig vid att se partiets ledare – ni vet, allt från Branting till Palme och Persson – som starka byggmästare av folkhemshuset. En plågsam pinsamhet.

Och än värre blev det i valrörelsens slutskede, när man i panik kallade in en rad gamla partitoppar för att uttala sitt stöd för ”vår partiledare”. Något liknande hade aldrig någonsin hänt i partiets långa historia.

Och rent genant var det när Göran Persson – han som tidigare på olika sätt hånat Mona Sahlin – visade upp sig på Stockholms Central för att därmed på gammalt godsägarmanér mana undersåtarna att rösta rätt.

Reinfeldt har tillsammans med Björklund, Olofsson och Hägglund lyckats ge Alliansen en identitet av samförstånd, ansvarsfull förändring och förnyelse. För Mona Sahlin bestod förnyelsen i att inleda samarbete med Miljöpartiet, och när hon sedan fick Ohly på halsen var det kört.

Göran Skytte är författare och fri skribent. goran.skytte@telia.com