Utrikesminister Hillary Clinton besökte igår Sydkorea. I ett laddat tal meddelade hon att USA stänger sina militärbaser i Sydkorea och tar hem truppkontingenten på 28000 man. I ett uttalande från Pyongyang välkomnade Nordkoreas diktator Kim Jong-il det amerikanska nedrustningsinitiativet. Sedan dess har incidenter redan ägt rum både längs den demilitariserade zonen och till havs.

Nej, i verkligheten följde inte Hillary Clinton den strategi för en säkrare värld som De rödgröna vill göra till svensk utrikespolitik, kravet att USA ska avveckla alla sina militära baser utomlands. Hennes tal formade sig istället till ett starkt stöd för Sydkorea som också inkluderade en eventuell truppförstärkning.

Jag tror att det är få i det demokratiska Sydkorea som ser en avveckling av den amerikanska militära närvaron som vägen till nedrustning, men desto gladare skulle den härskande kommunistklicken i Nord bli. Mona Sahlin, Maria Wetterstrand och Lars Ohly skulle också få jubla i kapp med afghanska talibaner och al-Qaidaterrorister i Irak om USA följde råden i rapporten En rödgrön politik för Sveriges relationer med världens länder (17/2).

Vänsterns traditionella antiamerikanism i kombination med bristande verklighetsförankring är inte någon bra mix. Det enda säkra med den rödgröna politiken är att den skulle leda till en mer osäker värld.

Urban Ahlin (S) hukar i den kritikstorm som utbröt sedan SvD i tisdags lyfte fram De rödgrönas USA-linje (Newsmill 26/5): Det är bara en ”vision”. Kort sagt, inget att bry sig om. Enligt Vänsterpartiets ”utrikesminister” Hans Linde ska dock skrivningen i den rödgröna utrikespolitiska plattformen tolkas ordagrant. Alltså som ett krav som den svenska regeringen ska driva.

Jag tror nog inte att avvecklingskravet blir någon hörnsten för en eventuell rödgrön regering. Däremot avspeglar kravet hur vänstern har flyttat fram sina positioner på ett sätt får S-talespersonen Urban Ahlin att mest framstå som huvudrollsinnehavaren i en pjäs på marionetteatern.

Vid två tillfällen har jag ställt frågan till Urban Ahlin om konsekvenserna av De rödgrönas Israelpolitik (ledarbloggen 18/2, 25/2), som bland annat innebär att Sverige ska ”upphöra med allt försvarsrelaterat samarbete” och inte ”bedriva någon form av vapenhandel med Israel”. Saken är ju den att den taktiska spaningskapseln på Jas Gripen, UAV Falken, huvudradarn på kustbevakningens spaningsflygplan och sensorerna på det taktiska obemannade spaningsflygplanet TUAV Shadow 200 som ska köpas in till den svenska Afghanistanstyrkan är israeliska.

Jag har fortfarande inte fått något svar på hur dessa vapensystem ska hanteras. Frågorna hopar sig. Om Afghanistan. Om den fortsatta nedläggningen av det svenska försvaret (det är omöjligt att spara 2 miljarder kronor 2011 och 2012 utan att försvaret stannar). Om det alltmer hysteriska avståndstagandet från Nato och den samtidiga kritiken mot militarisering av EU.

Kravet på USA att avveckla sina militärbaser utomlands är en i raden av signaler som summerar till ett nytt förhållningssätt till omvärlden. Eller rättare sagt, till en återgång till en gammaldags neutralism med nedrustning, tredje världen och FN som hörnpelare. EU-motståndet, Nato-nojan och antiamerikanismen hos De rödgröna slår igenom i utrikes- och säkerhetspolitiken. Det blir sammantaget en doktrin för en hyperaktiv utrikespolitik – i hängmattan.

Det är som om De rödgröna har missförstått begreppet drönarattack. Allvarligt talat är det djupt bekymmersamt.