Alla nordkoreaner som flytt sitt hemland minns den detalj som fick dem att inse att propagandan de matats med genom livet byggde på lögner. För vissa var det den lyxiga kulspetspennan i fickan på sydkoreanen vars foto användes som propagandaexempel. När myndigheterna använde bilder på demonstrationer i Sydkorea som bevis på hatet mot landets styre såg nordkoreanerna istället de många bilarna i bakgrunden. ”Ms Song” var beredd att dö för Nordkoreas ledarskap tills den dag hon hörde det plingande ljudet från en elektrisk riskokare. Ute på Kinas landsbygd, det vill säga.
Hennes livsöde är ett av de sex som Barbara Demick skildrar i boken Nothing to Envy (Granta Books 2010). Under ett antal år har författaren följt nordkoreanska flyktingar från kuststaden Chongjin i en av Nordkoreas fattigaste delar.
Boken skildrar också hur planekonomins oundvikliga öde till slut nådde Nordkorea. Huvudpersonerna vittnar om hur både de själva (med undantag för studenten i den relativt välmående huvudstaden Pyongyang) och människorna runtomkring från och med 1990-talets början blev allt magrare, allt hungrigare. Familjemedlemmar, släktingar och vänner dog. Lik vilade på gatorna i väntan på att bli upphämtade och dumpade i massgravar för den sista vilan. Den som med egna ögon vill se svältkatastrofen illustrerad kan titta på satellitbilder via datorprogrammet Google Earth. Man behöver inte ens leta särskilt länge för att upptäcka de små grupperna av prickar på kullar runtom i landet, som vid närmare granskning visar sig vara just massgravar.
Kvällstid syns inget ljus i Nordkorea. Sedan svältkatastrofens början har elektricitet ransonerats hårt och vedeldning återintroducerats på förindustriellt manér, både som värmekälla och för matlagning. Som jag beskriver i boken Bilder från Nordkorea (tillsammans med Villy Bergström, Atlas Vintage 2010) var Nordkorea länge rikare än Sydkorea, till stor del tack vare den massiva hjälp man fick från Sovjetunionen och Kina. Men när de kommunistiska stormakternas bistånd drastiskt minskade slungades Nordkorea tillbaka till en sorts ”stenålder”. I samma land som länge hade tredje världens bäst utvecklade sjukvårds- och skolsystem saknades plötsligt både mediciner och skolmaterial. Byggnaderna blev till tomma, meningslösa skal. Samtidigt fortsatte ledarhovet att leva i lyx, och att mata militären förblev viktigare än att lindra folkets hungersnöd.
Så långt historien. Men vad hände sedan? Som ett resultat av svältkatastrofen växte svarta marknader spontant fram i Nordkorea. Inga andra alternativ fanns, staten var utfattig och kunde inte längre förse folket med matransoner. Även makthavarna blev till slut tvungna att låta marknaderna leva trots att de var olagliga. I Demicks bok skildras hur påhittiga personer, som mamman till en av bokens huvudpersoner, köpte utrustning från en övergiven fabrik för att investera i en ugn och baka kakor att sälja på marknadsplatsen.
Med detta blev hon en del av den spontana och långsiktiga revolution som pågår i Nordkorea. För första gången någonsin växer ett civilt samhälle fram. Statens roll som folkförsörjare försvinner alltmer och ersätts av de privata marknaderna.
Att många intresserar sig för den här utvecklingen är naturligt. Den innebär nämligen att ett av världens sista kommunistländer inte längre är fullt så kommunistiskt. I boken Witness to Transformation (Peterson Institute for International Economics 2011), som bygger på kvantitativa intervjustudier genomförda med nordkoreanska flyktingar, målar författarna Stephan Haggard och Marcus Noland en slående bild. En överväldigande andel uppger att de sedan mitten av 1990-talet i princip försörjt sig nästan helt själva, antingen genom att odla mat eller genom att handla av andra på marknadsplatser.
Regimen har tappat det ekonomiska greppet om medborgarna. När folket inte längre är beroende av staten försvinner ett viktigt incitament att hålla sig politiskt lojal och vinna materiella fördelar genom att kämpa för medlemskap i statspartiet.
Det är just i marknaderna som potentialen för förändringar i Nordkorea ligger. Mycket tyder på interna strider i maktapparaten mellan de som vill anpassa Nordkorea i marknadsekonomisk riktning och de som vill fortsätta på planekonomins dogmatiska väg.
Här kan Sverige påverka. Vi kan fortsätta att, som exempelvis Näringslivets internationella råd gjort, bjuda hit nordkoreanska toppstudenter och lära dem om hur man ger goda förutsättningar för företagande och tillväxt. Att samarbeta med Nordkoreas elit kan kännas instinktivt fel, men det är tyvärr den enda lilla möjlighet som finns att påverka Nordkorea i grunden och på längre sikt. Ju fler nordkoreaner som får resa till demokratier som Sverige, desto större är chansen att de som avgör Nordkoreas framtid får samma aha-upplevelse som riskokaren i Kina har gett andra.
