I fredags förde statsministern dialog om protester mot Muhammedbilder med ett tjugotal ambassadörer från muslimska länder.

Jag gjorde detsamma med tretton av dem för ett och ett halvt år sedan. Då, liksom nu, var det den egyptiske ambassadören som höll hög profil. Han inviterade mig till sitt residens på te, med anledning av en kolumn som jag skrivit på denna sida. I den hade jag försvarat tryckfrihet och religionskritik. Att få häckla, kritisera och till och med kränka är paradoxalt nog grundläggande för ett tolerant samhälle. Samtidigt hade jag varnat för påhopp på religiösa människor, eftersom ord kan uppvigla till mord. Hårda tag är tillåtna i spalterna – men aldrig på gatan.

Jag fick mycket litet gehör för min grundläggande föredragning av svensk tradition och demokrati. Tvärtom menade Egyptens, Syriens och Irans ambassadörer att jag inte skulle få publicera en teckning på profeten. Lite pikant: Iran bekänner sig till den shiitiska tolkningen av islam, som inte förbjuder avbildningar av Muhammed.

Mer allvarligt: Jag kan som ansvarig utgivare inte längre enbart avgöra på journalistisk, konstnärlig, etisk eller laglig grund om något ska publiceras, utan risk för hot om våld mot mig, mina medarbetare och till och med landsmän dikterar nu villkoren. Minns stämningarna mot danskar förra våren. Kom ihåg brännandet av en docka föreställande statsminister Reinfeldt i förra veckan. Inte sällan har protesterna underblåsts av auktoritära regimer i den muslimska världen av inrikespolitiska skäl.

Att publicister i Väst inte kan trycka vad som helst utan att vara rädda för dödligt våld är ett nytt skrämmande faktum. Men mina kolleger diskuterar det inte öppet, av rädsla för att bli uppfattade som intoleranta eller islamofober. De gömmer sig bakom resonemang om att Muhammedbilderna är kränkande eller osmakliga. När har det stoppat de dagliga publiceringarna på alla andra områden som är just integritetskränkande och vulgära?

Att idka självcensur av rädsla för våld är att acceptera utpressningen. Likaså att tvingas till officiella samtal på statsministernivå, för i ärlighetens namn hade inte ambassadörerna suttit i Rosenbad i fredags om inte våldet riskerat att eskalera.

Inom islam utkämpas en komplicerad idéstrid på flera fronter: diktatur mot demokrati, totalitarism mot liberalism, sharia mot sekularism, medeltida sedvänjor mot modernitet. Den våldsamma konflikten märks i Bagdad och Kabul, men även i Amsterdam och Stockholm.

Därför är det ändå ansvarsfullt av statsministern att försöka gjuta olja på vågorna genom dialog, mindre taktfullt när ambassadörer ställer krav på förbud. Det är ett grovt diplomatiskt övertramp att lägga sig i svensk inrikespolitik. För inte skulle statsministern släppa Rysslands ambassadör över sin tröskel om han skulle kräva mer hovsamma svenska medier.

Både religiösa fundamentalister och diktaturernas hantlangare vet att utnyttja det öppna samhällets svagheter. De ska inte falskeligen få ikläda sig rollen som de kränkta och diktera dagordningen i Sverige. För det vore att svika alla demokrater – inte minst muslimer, varav många har flytt hit från ambassadörernas diktaturer.