–Vi jurister och rättsvetare måste ägna oss åt självrannsakan. Vi behöver fråga oss vad de nya rönen säger om hur domare kommer fram till sina beslut.

Det säger Minna Gräns, docent i juridik, när jag ringer upp henne på kontoret på Uppsala universitet.

Hon är precis i färd med att lägga sista handen vid den första boken på svenska inom området kognitiv rättsvetenskap. Det är ett forskningsfält i skärningspunkten mellan juridik och kognitionsforskning, det vill säga sådant som rör hur människan uppfattar, förstår och förhåller sig till sin omgivning. Hon tycks vara ensam i norra Europa inom sitt område, vilket egentligen är märkligt.

Under det gångna halvseklet har landvinningarna inom kognitiv forskning revolutionerat ekonomi som vetenskaplig disciplin. Nobelpristagarna Herbert Alexander Simon, Daniel Kahneman, Amos Tversky och en rad andra forskare har nyanserat bilden av mänsklig rationalitet och beslutsfattande, vilket i sin tur har gett ekonomerna bättre och mer exakta modeller.

Däremot har juridiken inte svepts med i den kognitiva vågen.

–Inom rättsvetenskapen förutsätter man fortfarande i stor utsträckning att domare är rakt igenom rationella. Men jurister är också människor, även om rättsvetenskapen har varit sen till den insikten. Man har forskat mycket lite kring hur sådant som tidsnöd, otillräcklig information och domares egna värderingar påverkar deras beslut, säger Minna Gräns.

Längst har man kommit i USA, även om den kognitiva rättsvetenskapen också där fortfarande är i sin linda.

Bland annat har man studerat hur så kallad hindsight-bias påverkar juridiskt beslutsfattande. När människor ser tillbaka på en inträffad händelse – en gärning som orsakat en olycka till exempel – uppfattar man den ofta som mer sannolik än den egentligen var.

Inom juridiken innebär detta att efterkloka domare bedömer människor alltför strängt. Dessutom tenderar även domare att lita till sin intuition, vilket kan leda till felaktiga domar.

Men – och det är här det blir riktigt intressant för svensk del – forskningen visar också att erfarna domare är något bättre än lekmannadomare på att bortse från irrelevanta fakta. Juryrättegångar i USA är väl anpassade till detta eftersom det finns regler för vilken bevisning som är tillåten. Om det förekommer annan bevisning kan försvararen ropa ”Objection!”.

I Sverige har vi nämndemän, som inte är skolade domare, samtidigt som vi har friare regler kring bevisning. Och forskning inom kognitiv rättsvetenskap har visat att det är svårt för människor att bortse från irrelevant information när den väl har yppats under en rättegång.

På så vis ger den kognitiva forskningen ytterligare tyngd åt kritiken mot det svenska nämndemannasystemet: Kombinationen fria bevisregler och lekmannadomare ökar risken för felaktiga domar.