För drygt tolv år sedan, den 14 oktober 1995, pub-licerade Göteborgs-Posten en mätning från Sifo som visade att 66 procent av svenska folket tyckte att Mona Sahlin vore direkt olämplig som stats-minister. I en mätning i Aftonbladet samma dag svarade blott 16 procent att de ville att Sahlin skulle ta över som partiledare och statsminister. Tidningarna hade då under en veckas tid berättat om hur Sahlin använt ämbetets betalkort för privata utgifter inte bara när hon var vice statsminister utan också tidigare när hon var arbetsmarknadsminister. Sahlins försök att förklara sitt beteende, genom att först säga att det berodde på misstag, och sedan ändra sig till att säga att hon betraktat uttagen som ett slags förskott på lönen, gjorde inte saken bättre. Skriverierna om Sahlins obetalda tv-licens, svarta dagmamma samt försenade dagisavgifter och parkeringsböter gjorde sitt därtill. Inte heller efter att Sahlin myntat det nya politiska begreppet time-out blev det bättre, eftersom pressen då inriktade sig på att beskriva hur hon på medborgarnas bekostnad tagit med sig sin assistent till det femstjärniga hotellet på semesterparadiset Mauritius.

I den Sifo som Aftonbladet publicerade igår svarar 48 procent av de tillfrågade att de hyser stort eller mycket stort förtroende för Mona Sahlin. Uppenbarligen bryr sig väljarna inte längre om Sahlins vandel. Men inte heller hennes politiska gärning tycks spela någon roll.

Under de tolv år som gått har Sahlins framgång varit enbart nominell. Den första tiden drev hon ett företag, som efter två förlustår likviderades då hon återinträdde i politiken på allvar. 1998 blev Sahlin biträdande näringsminister med ansvar för företagarfrågor. Till en början såg det hoppfullt ut, men efter att it-bubblan spruckit var antalet företagare som andel av befolkningen under 7 procent, med tendensen nedåtgående, under hela Sahlins ministerperiod. Först två år efter att Sahlin lämnat stolen vände kurvan uppåt.

År 2000 fick Sahlin ansvaret för integrationspolitiken. Mellan år 2000 och 2004 sjönk andelen utrikes födda som hade arbete från 63,8 till 61,5 procent (ett fall som var mer än dubbelt så stort som för de inrikes födda). Andelen niondeklassare med utländsk bakgrund som uppnådde gymnasiebehörighet sjönk från 77,9 till 76,8 procent, samtidigt som den ökade för barn med svensk bakgrund. I de bostadsområden där sysselsättningen var lägre än 50 procent steg andelen utrikes födda bland de boende från 50,4 till 53,2 procent.

År 2004 blev Sahlin samhällsbyggnads- minister. Och här kan man faktiskt hitta en glädjande siffra: bostadsbyggandet ökade mellan 2004 och 2006. Något som dock kan härledas till de investeringsstöd som utarbetats innan Sahlin tillträdde. Av Sahlins arbete är det svårt att erinra sig något.

Och sedan Sahlin blev partiledare har de politiska spåren blivit än mer sällsynta. Slutsatsen är given. Stödet för Sahlin kan bara förklaras av att detsamma vacklar för regeringen. Och det är en bräcklig position. Riktigt förtroende kan inte överlåtas, bara förtjänas.