Maria Eriksson borde ha läst vår bok Jämlikhetsanden innan hon attackerade den (SvD 1&21/2). Ingen av hennes fem invändningar håller måttet.
1. Vår bok består av mycket mer än analyser av inkomstojämlikhet i relation till 29 hälso- och sociala problem. Vi visar också att effekten är kännbar även bland de välbeställda, och ger en förklaring till orsakssambanden.
2. Vi valde inte resultat som passade vårt argument. Vi använde ett eget index såväl som UNICEF:s Index of Child Wellbeing, bland andra.
3. Vi använder inte ett ovanligt ojämlikhetsmått. Vi använder förhållandet mellan inkomster för de rikaste 20 procenten och de fattigaste 20 procenten, enligt FN.
Eriksson struntar i det faktum att vi testar allt två gånger – först bland rika länder, och sedan bland USA:s 50 delstater. För de amerikanska delstaterna använder vi Gini-koefficienten. Nästan alla problem som är värre i mer ojämlika länder är värre i mer ojämlika delstater.
4. Snarare än att studera OECD-länder, analyserar vi rika marknadsekonomier, i vilka hälsa inte längre är kopplad till ekonomisk tillväxt.
5. Rapporten från Skattebetalarna studerar inkomstojämlikhet och förväntad livslängd, genom att använda en Gini-koefficient från OECD, vilken skiljer sig avsevärt från samma mått från FN. Även om vi upprepar alla våra analyser med OECD:s Gini, är 23 av 29 samband fortfarande signifikanta. Med FN:s Gini är 28 av 29 samband fortfarande signifikanta – förväntad livslängd är undantaget.
Eriksson avslutar med att fråga vad som är viktigast, att de rika får mindre eller att de fattiga får mer? Vi anser att vi har gett ett empiriskt svar på frågan i Jämlikhetsanden – båda är viktiga. Att minska inkomstojämlikheten kommer att gynna nästan alla i samhället – även de som föredrar att inte tro på det.
KATE E PICKETT
PROFESSOR OF EPIDEMIOLOGY
UNIVERSITY OF YORK
RICHARD G WILKINSON
PROFESSOR EMERITUS
UNIVERSITY OF NOTTINGHAM
