FN-konferensen om rasism som idag inleds i Genève är splittrad av olika synsätt på religion, historia och ras. Pakistan driver å de muslimska ländernas vägnar kravet att religiösa idéer inte ska få kritiseras och Sydafrika företräder den afrikanska kontinentens krav om ersättning för gamla oförrätter som slaveri. Tidigare deklarationsutkast hävdade också att Israels behandling av palestinier liksom ”islamofobi” är rotat i rasism.
Den nya amerikanska administrationen och EU har förhandlat bort det mest förgripliga i underlaget till veckans Durban II, men president Obama och hans medarbetare har ändå valt att bojkotta mötet. EU och Sverige har också hotat med att utebli om inte skrivningarna blir tillfredställande, och statsrådet Nyamko Sabuni uteslöt i fredags deltagande på ministernivå. FN-dokument brukar nämligen respekteras av demokratier, varför formuleringarna blir viktiga.
Nu ifrågasätts upplysningens universella rättighetstänkande, när det tvärtom borde vara demokratier som moraliskt utmanar förtryckarregimers agerande.
FN:s råd för mänskliga rättigheter slog exempelvis fast i mars att ”förtal” av religioner är ett brott. Auktoritära stater som kuvar sina egna medborgare och religiösa minoriteter dominerar rådet och medlemmar som Egypten, Kuba och Saudiarabien ser till att brutala övergrepp på människor i Sudan och Zimbabwe aldrig ens sätts under lupp – medan rådet återkommande fördömer Israel.
Det är utmärkt att det görs kraftfulla insatser mot rasism för att alla människor ska få samma möjligheter och bemötande, och därför är det djupt olyckligt att vissa inom världssamfundet har ett intresse av att blanda ihop människor med idéer och ras med religion.
Men debatten pågår inte bara mellan diktaturer och demokratier på FN-nivå, utan även mellan vänstern och högern å ena sidan och liberaler å den andra. Vänstern vurmar för minoritetskulturer, medan högern värnar majoritetskulturen, skriver Jens-Martin Eriksen och Frederik Stjernfelt i en träffsäker artikel i det senaste numret av Axess . De hävdar att den så kallade kulturalismen har blivit en överideologi inom både vänstern och högern, där anspråk på skydd för kulturer i praktiken trumfar ut respekten för individens rättigheter. Kollektivet går före individen.
Etiketten islamofob används gärna för att svärta ner dem som tar upp problemen med religionens eller kulturens inflytande över hur människor får leva sina liv. Begreppet är försåtligt: Det används i allmänt tal för hat mot muslimer (människor), medan ordet i sig betyder rädsla för islam (religion). Men det ligger en avgrund mellan att diskriminera eller hetsa mot muslimer och att rikta kritik mot islamism, som är den politiska tolkningen av islam. Att inte invända mot sharia eller hederskultur är i själva verket ett svek mot alla muslimer som har samma fri- och rättigheter som alla andra.
Det är av omsorg för enskilda människor man anmärker på förtryckande idéer, politiska och kulturella såväl som religiösa och rasistiska.
För som skribenten Christopher Hitchens så träffande har formulerat saken: ”individer, inte religioner, har rättigheter.”
Sofia Nerbrand är chefredaktör och vd för det liberala samhällsmagasinet Neo.
