Det är obegripligt att intelligenta människor kan tro på gudomliga mirakel.

Det var kontentan när Richard Dawkins, bästsäljande författare till The God Delusion, talade på ett möte i Stockholm häromveckan under ledning av Humanisternas Christer Sturmark. Biståndsdebattören Fredrik Segerfeldt var nyligen på samma sätt oförstående inför att pingströrelsens biståndsorgan, PMU, får offentliga medel. Varför? PMU motiverar sitt arbete mot svält utifrån religiösa antaganden, exempelvis att varje människa är skapad av Gud och därför har ett okränkbart värde. ”Vad ska man säga om detta mumbo-jumbo? Ska de verkligen ha tiotals miljoner per år i skattepengar?” skriver Segerfeldt.

Den fundamentalistiska våldsvågen i den muslimska världen de senaste veckorna har också bekvämt förklarats med att all gudstro skulle vara något i grunden antiintellektuellt. Men om religiositet i allmänhet är ett utslag av låg begåvning och obildning borde vi bli mindre religiösa ju mer belästa och moderna vi blir. Inte sällan är det precis tvärtom.

Eli Göndör (som är min gode vän) visade i sin doktorsavhandling i islamologi vid Lunds universitet nyligen hur religion kan vara en förlösande faktor för sociala framsteg i form av utbildning och jämställdhet. Han har gjort djupintervjuer med unga muslimska kvinnor i Israel som bryter mot konventioner genom att studera vid israeliska universitet. En kvinna i studien låter sin man äta middag hos svärmor eftersom hon själv pluggar och inte hinner laga mat. Och detta sker alltså i ett traditionellt arabiskt samhälle, som kvinnorna dessutom måste lämna under dagen för att ta sig till israeliska orter.

Kvinnorna i studien har det gemensamt att de tar stöd i en djup religiositet när de tar steget ut ur hemmet. Deras gudstro inte bara består när de blir mer välutbildade och jämställda, utan hjälper dem i resan ut på okänd mark.

Bland dem som avfärdar möjligheten till intelligent liv bland religiösa människor brukar man slentrianmässigt tala om modernitet och anständiga värderingar som utslag av avtagande gudstro. Ändå finns det otaliga exempel på motsatsen. Kanadensiska Irshad Manji, exempelvis, är lesbisk feminist och en ledande röst för en muslimsk reformation. I våras blev hon fysiskt attackerad av fundamentalister i Indonesien. Själv säger hon att hon hittar styrkan att fortsätta kampen i sin tro på Islam.

I den fascinerande boken Guds älskarinnor samlade feministen Anita Goldman för några år sedan berättelser om kvinnor som funnit frihet genom frälsning – från Heliga Theresa av Avilà till den indiska helgonprofeten Akka Mahadevi. Den senare, som levde på 1100-talet i sydvästra Indien, kastade enligt legenden kläderna och gick naken längs vägarna medan hon sjöng om sin kärlek till Shiva. Jag följde honom/ och höll hans hand/ han som går att bryta begränsningar. Det är rader som indiska feminister fortfarande hämtar styrka ur.

Man kan förstås anta att dessa kvinnor befinner sig i början av en evolution som fullbordas i ateism, och att den religion som berör dem så djupt kommer att avfärdas som korkad av deras döttrar. Men jag skulle inte räkna med det.