Statsministerns tal slutade som hissmusik, ljudade stilla ut i intet. Stämmodelegaterna gillar honom men hade säkert föredragit ett riktigt schlagerslut med tre snabba ackord.

I övrigt drog talet något åt vemodig folkmusik komponerad i ensliga landskap. Partistrategerna har nåtts av kritiken mot idélöshet och brist på visioner och nu bemötte statsministern. Dels beskrev han hur viktigt det är att lyssna för att förstå hur medborgarnas verklighet ser ut, dels nämnde han några samtidsspaningar från sina lyssnande resor.

Visioner däremot, ville statsministern uttryckligen varna för. I sin iver att beskriva vad som kan hända om man ger sig hän åt visioner och ideal fick både femårsplaner och revolution tjäna som tillhygge. Den som har allt för vidlyftiga planer riskerar att stjälpa hela det gemensamma samhällsbygget över ände.

Här blir Reinfeldt tydligt konservativ. Uppdraget att vårda det gemensamma arvet och det vi har byggt upp under många år är ett visionärt arbete i sig, menar han. Det gamla uttrycket ”förändra för att bevara”, ljuder i bakgrunden.

Så sätter partiledaren tonen för resten av partistämman. Idag väntar debatter om kvotering, turordningsreglerna, värnskatt och lite senare även om moderaternas roll i kommande kyrkoval.

Till skillnad från Folkpartiets riksmöte där mötesdeltagarna bromsade partiledningens vilja att sänka skatter är det i Moderaternas fall ledningen som bromsar och håller emot. Och moderater, det vet man, är väluppfostrade och lyder.

Moderaternas stämmoombud har under tidigare stämmor haft överseende med Las, med värnskatt och med uttryck som att varje sänkt skatteskrona har en baksida. När kvoteringsfrågan väcks kommer motståndet till denna Schlingmannska testballong dock att bli starkt.

Kvoteringsfrågan är mer än många andra stämmoärenden av ideologisk art. Den delar in medborgarna i två kollektiv som ska representeras på traditionellt korporativistisk sätt.

Framför allt yngre kvinnor i partiet vägrar att stoppas in i kollektiv. Att säga ja till kvotering är att frångå principen att lika rättigheter alltid är rätt. Där är smärtgränsen förhoppningsvis nådd också för lydiga moderater.