Både den borgerliga alliansens problembeskrivning före årets val och sakförhållandet i sig – det vill säga att utanförskapet på arbetsmarknaden är vårt lands mest brinnande politiska problem – borgar för det.

Detta är ingen originell slutsats, den har yttrats av många. Det finns ändå anledning att peka på storleken i den utmaning som regeringen står inför. Vidden av det som behöver åstadkommas blir tydligare om man beaktar följande:
Under de senaste decennierna har det försvunnit cirka 10 000 arbetstillfällen i den
privata sektorn i Sverige varje år – det blir 300 000 jobb sedan 1976, då Sverige fick sin första borgerliga regering i efterkrigstiden.

För en tid sedan påvisade Svenskt
Näringsliv, med beräkningar från Konjunkturinstitutet, att det måste komma till 100 000 nya arbeten i den privata sektorn per år under de närmaste fem åren om vi ska klara samhällsekonomin utan stora skattehöjningar eller kraftiga minskningar av offentliga åtaganden eller växande offentlig skuldbörda (lika med framtida skatter). Det är 275 nya riktiga jobb varje dag om året under hela mandatperioden, och betänk då hur många av dessa som måste erbjudas av nya, växande företag.

Även om någon till äventyrs anser att dessa siffror är överdrivna, framstår det klart att det är en ordentlig förändring som regeringen Reinfeldt måste få till stånd.
Statsminister Reinfeldt har samtidigt signalerat
att han inte ämnar genomföra några omfattande
omvälvningar i det svenska samhället. Hans nya
moderater säger sig slå lika mycket vakt om den svenska modellen som socialdemokraterna, och
Reinfeldt vill givetvis sitta mer än en mandatperiod.

Och det unika valresultatet till trots bygger regeringens majoritetsunderlag på så litet som cirka 119 000 röster. Det är en tämligen självklar taktik att därmed inte skapa för mycket oro i väljarkåren och ge oppositionen ett mobiliseringsunderlag.
Är det då möjligt att ro i land uppgiften att skapa flera hundra tusen nya arbeten under den kommande mandatperioden utan omfattande förändringar på arbetsmarknaden och i företagandets villkor? Ett
indirekt svar på den frågan får man när man ser till de länder som också regeringsföreträdare som finansministern eller arbetsmarknadsministern
hänvisar till som framgångsexempel i sammanhanget, så som bland andra Danmark, Österrike, Irland samt Holland. Samtliga länder har genomfört omfattande förändringar i den ekonomiska politiken och på arbetsmarknaden.
Samtidigt kan man konstatera att regeringen just avvisar system av det slag som t ex det danska där man utan lagstiftning om anställningstrygghet har skapat en modell där ungdomsarbetslösheten är en fjärdedel av den svenska.

För att nå framgång vill regeringen Reinfeldt sålunda åstadkomma två saker: A) En tydlig minskning av det stora utanförskapet på arbetsmarknaden så att valet 2010 kan vinnas. B) Inga omfattande systemskiften som kan leda att en valseger 2010 äventyras.
De två målen är eftersträvansvärda. De två målen är formulerade från en rationell och pragmatisk
ansats. Men tyvärr, de två målen är oförenliga.