Grovt räknat finns det två sorters satsningar i regeringens höstbudget. Det som är nytt men sedan flera veckor ändå känt (som den sänkta restaurangmomsen) och det som egentligen skulle avskaffas men som av arbetsmarknadsskäl tillåts hänga med ett tag till (som ett antal folkhögskole- och komvuxplatser).
Ingen av de journalister som tagit sig till alliansledarnas presskonferens igår verkade speciellt imponerad. Presskonferensen hamnade långt ned på de få nyhetssajter som alls orkade rapportera från den.
Det bittra världsekonomiska läget må duga som ursäkt denna gång, men förr eller senare kommer både väljare och reportrar att inse vad Alliansen redan har insett. Regeringen kan inte driva sin politik. Mona Sahlins nödtorftigt hoptejpade koalitionsbygge besegrades, men Sverigedemokraternas genombrott kostade regeringen dess majoritet.
Detta, inte världsekonomin, är skälet till att det femte jobbskatteavdraget nu fått brinna inne.
Enligt reglerna kan oppositionspartierna inte rösta ned budgeten utan att enas om ett gemensamt alternativ. Men de kan blockera avdraget.
Berövad sitt politiska svängrum väljer regeringen att kämpa för sin position som garant för politisk stabilitet. Hellre än att ta öppen strid, försöker man nu undvika kontroversiella frågor. Den politiska debatten fortgår ändå, men utan väsentliga ämnen. Det blir mer Seinfeld än Reinfeldt.
Kampen mellan blocken börjar närmar sig det som på schackspråk kallas remi. Båda sidorna kan ännu röra sig, men inte särskilt långt.
De flesta förslagen är inte dåliga. Men med något undantag tämligen ointressanta.
Den budget som nu presenteras är fjärran från vänsterns expansiva New Deal-politik, men inte heller specifikt borgerlig. Här vankas billigare restaurangmat (New Meal?) och subventioner till grisnäringen (New Squeal?) i ett lapptäcke av kompromisser. Men ingenting som kan ersätta jobbskatteavdragets politiska eller ekonomiska betydelse.
Så kan det knappast fortsätta i tre år till. En regering måste kunna regera, och tåla att utmanas.
Även oppositionspartierna måste kunna avkrävas ansvar. Om de knäcker regeringspolitikens ryggrad bör de också leverera ett alternativ, snarare än försätta Sverige i ekonomisk-politisk limbo.
Den rådande icke-politiken har naturligtvis fullt logiska orsaker. Varken regeringen eller de rödgröna kan ta i Sverigedemokraterna ens med pincett, och såväl Centerpartiet som Kristdemokraterna har allt att förlora på att Miljöpartiet bjuds in i finrummet. Men detta kan inte få upphäva väljarnas rätt till ett fungerande politiskt styre.
En gång är ingen gång, men efter den här budgetprocessen måste regeringen välja mellan fajt och förhandling.
