Jobbskatteavdraget kan få positiva effekter, men det förutsätter att människor vet om att det existerar. ”[R]egeringen bör säkerställa att allmänheten får en bättre kännedom om jobbskatteavdraget”, skrev riksrevisor Claes Norgren häromdagen när Riksrevisionen kom med en granskningsrapport.

Översätter man det korrekta ämbetsmannaspråket till vardagssvenska låter det ungefär så här: Regeringen måste berätta för folk vad den håller på med!

Även om Norgren knappast skulle gå med på min beskrivning har vi alltså nått den punkt där inte bara presskommentatorer och bloggare utan till och med Riksrevisionen tycker att det måste bli bättre tryck i regeringens opinionsbildning.

Allt fler ställer sig frågan hur de som leder landet ska få genomslag för sin politik om de inte förklarar och förankrar den?

Regeringspartierna gör ett fatalt misstag ifall de tror att stjärnsmällen för M i helgens Sifomätning främst handlar om enskilda förslag i sjukförsäkringen. Det är inte tu tal om att denna debatt har skadat de borgerliga, men opinionsproblemet kom inte som en blixt från klar himmel den dag som cancerläkarna skrev sin artikel på DN Debatt.

Det visar om inte annat SCB:s stora halvårsmätning, som presenterades i förra veckan. Där mer än fördubblades det rödgröna försprånget till 7,5 procentenheter, trots att hela SCB:s mätperiod låg innan läkarna skrivit.

Allt fler väljare hade blivit tveksamma till de borgerliga redan tidigare under hösten, och jag är övertygad om att det beror på att de borgerliga hade blivit tveksammare själva. Finanskrisen gav tydlighet åt politiken och lade grunden för det starka förtroendet för Fredrik Reinfeldts person, men när de akuta hoten hade bedarrat fick regeringen inte fatt i den orangea tråden. Initiativet gled dem ur händerna. Budgeten för 2010 blev en typisk valårsbudget med pengar till kommuner och landsting och arbetsförmedlingar men vag politisk profil.

Paradnumret är fjärde steget i jobbskatteavdraget, vilket tar ekonomiska resurser i anspråk som hade gjort större nytta i näringspolitiken och som inte får något vidare genomslag bland väljarna. Enligt Riksrevisionen vet bara fyra av tio i arbetsför ålder över huvud taget om att jobbskatteavdragen existerar.

Vad går politiken ut på? Inför valet 2006 hade Alliansen svar på den frågan som var begripliga, moraliskt laddade och borgerliga. Idag består arbetslinjen av ett knippe enskilda åtgärder. Många kan vara bra var och en för sig, men de hålls inte ihop av ett övergripande budskap. Att det är tomt i skafferiet hos de rödgröna kan tas hem mycket bättre än idag, men motståndarnas svaghet räcker inte som eget program.

”Håll högsta chefen borta” är klassisk strategi vid krishantering, men det kan inte Alliansen kosta på sig. Statsministern är den ende som nu har auktoritet nog att avslöja och få stopp på den rödgröna populismen. Ju förr han går in i sjukskrivningsdebatten på allvar, desto bättre. Igår kom han med debattanalyser från sidlinjen, men det räcker inte. Han måste ut på plan och in i matchen. Nästa steg är att han kommer med framtidsidéer som låter som borgerlig politik istället för ännu en promemoria från finansdepartementet.