En kompromisslös kamp för västerländsk demokrati, öppen ekonomi och personlig frihet. Det är det nya arbetarpartiets viktigaste punkter. Ja, inte de nya moderaterna i Sverige alltså, utan New Labour i Storbritannien.

Så sammanfattar i alla fall Tony Blair sin gärning i en artikel i The Economist. När han tillträdde som premiärminister kunde han inte ana att hans decennium vid rodret skulle domineras så av utrikes- politik, och då i synnerhet idéstriden mellan demokrater och terrorister. Det kommer att ta minst en generation att vinna över den nya totalitära ideologin, men vi måste segra. ”Punkt slut.” Och han har gjort världen till sin naturliga arena, trots att han är medveten om att man inte vinner några val på den. Inrikes- och utrikespolitiken har tvinnats ihop så att vad som händer i Kabul och Bagdad påverkar vad som händer i London och Stockholm. Som ledare i en globaliserad värld har han med tiden insett vikten av att med opinionsbildning, militärmakt och diplomati kämpa för att demokrati, frihet och rättvisa ska gälla alla och överallt. Han har beslutat att med våld avsätta diktatorer i Kosovo, Sierra Leone, Afghanistan och Irak, och han fortsätter att argumentera för detta.

Vår vilja att försvara det öppna samhället kan inte vara en inverterad funktion av vilket väpnat motstånd vi möter. För då vinner man inga strider, förklarar Blair.

I en viss mening gäller detta även inrikespolitiken. Den offentliga sektorn måste till exempel konkurrensutsättas för att öka kvaliteten och då ska brukarna – inte facket – styra dess omorganisation, slår Blair fast. Var och en måste också i större utsträckning ta ansvar för sin utbildning, sitt arbete och sin pension.

Sätt detta i relation till regeringen Reinfeldt.

Den talar tyst om vikten av att svenska trupper och Nato segrar i Afghanistan. På nya moderaternas hemsida kan man läsa om vad statsministern anser om Ingmar Bergmans död, men inte om försvarets framtid. Inte heller finns någon reaktion på att den ansvariga vid Tällerud hembygdsgård inte vågade ställa ut Lars Vilks Muhammed som rondellhund – på grund av det allmänna hotet om våld från islamister.

Vi har en regering som ständigt slätar över meningsskiljaktigheter och förklarar sin obesvarade kärlek till LO. Arbetsmarknadsministern devalverar friskolereformen och tonar ner betydelsen av att på ett liknande vis konkurrensutsätta Ams (SvD 31 juli). Regeringen Reinfeldt prioriterar plånboksfrågor och hoppas att de ska ”märkas i vardagen”, och riskerar därmed att underskatta människors önskan om ett politiskt ledarskap som tydligt utgår från rättvisa och frihet.

Övertygelse och konsekvens väcker nämligen respekt. Men Blair var inte populär på slutet, invänder någon. Det är att minimera hans betydelse: Blair är en av vår tids absolut mest tongivande och starka politiker, som behöll en av världens mest utsatta positioner i tio år.

Reinfeldt har varit statminister i tio månader just idag. Tänk om Blairs lärdomar och mod kunde inspirera Reinfeldt när han håller sitt sommartal på lördag. För inte kan väl en socialdemokratisk nydanare ha en säkrare liberal kompass än en ny moderat?

Sofia Nerbrand är grundare och chefredaktör för samhällstidskriften Neo.