et var inte mycket ”Hej tomtegubbar” över Fredrik Reinfeldts jultal. Statsministern meddelade allvarsord medan medarbetare och medierepresentanter fick sig en knäck och en must. När Reinfeldt tar till orda är grundtonen saklig och kärv, och när han skämtar sker det med full koll på anletsdragen. Om Buster Keaton hade stått i salongen igår eftermiddag skulle han ha nickat gillande.
Ingen kan anklaga Reinfeldt för publikfrieri – det kan omöjligen vara konsulter som har utformat hans stil och språkbruk – men allvaret slår uppenbarligen an en sträng hos många i väljarkåren. Vad gäller personligt förtroende ligger Reinfeldt hästlängder före Mona Sahlin; han har byggt upp ett enastående politiskt kapital.
Nu behöver han låta en god del av resurserna komma till praktisk nytta. Han måste ta plats i dagspolitiken och både ge och ta smällar, som när han stod upp för reformerna i sjukförsäkringen igår. Det kommer att kosta i personlig popularitet, men alternativet är väldigt mycket sämre. Om Fredrik Reinfeldt inte tar risker och kostnader idag, står han med stor sannolikhet som Sveriges rikaste förlorare på valnatten.
Jultalet blev ändå rätt löftesrikt. Reinfeldt tog avstamp i Köpenhamnsmötet, men han satsade mer på ett resonemang om vårt beroende av Kina än på att gräva ner sig i klimatfrågans detaljer. Utblicken är en viktig påminnelse om att en statsminister på 2000-talet måste ägna en god del av sin kraft åt det som sker bortom Sveriges gränser, och det gav lyft åt helheten.
Det hetare temperamentet sparade han till slutet, där det kom tuff kritik av de rödgröna partierna. Reinfeldt anklagade dem för att ”profilera miljonerna och dölja miljarderna”. V, S och MP talar gärna om satsningar men ytterst ogärna om det som krävs för att alltsammans ska kunna betalas.
Om de rödgröna vinner valet och Socialdemokraterna får som de vill blir det höjd inkomstskatt på mer än 10 miljarder kronor för löntagarna. Arbetsgivaravgifterna kommer också att höjas med mer än 10 miljarder. Det är väldigt bra att statsministern hamrar hem dessa budskap – i alla fall om Göran Hägglund följer upp genom att berätta hur det slår mot enskilda familjer och Maud Olofsson med hur det drabbar enskilda småföretag.
Fredrik Reinfeldt lyckas bra med att förmedla att han tror på vad han säger, men han behöver mer stöd med att få formulerat vad han säger och tror. Arbetslinjen behöver få tillbaka den värderingsmässiga tydligheten från 2006 då den ännu inte hade fragmentiserats i ett otal åtgärder. Det är fortfarande mindre än hälften av människorna i yrkesverksam ålder som vet om att jobbskatteavdraget existerar.
Reinfeldt sköt in sig särskilt på Miljöpartiet. MP vill höja koldioxidskatten med 15 miljarder kronor under 2011, påpekade han, och noterade att partiets utgiftslöften går om intet ifall denna stora skattehöjning inte kan bli av. Ska MP få chockhöja skatten på energi, eller är partiets löften tomma ord? Det blir antingen eller och svaret på frågan är ett av många skäl till att man ska hålla ögonen på de rödgröna budgetförhandlingarna.
MP har blivit kelgrisar och seglat genom 2009 på en räkmacka. Dags för det roliga att ta slut.
