SEOUL Sydkorea är i chock. Varenda tv-apparat i hela landet rullar bilder på Kim Jong-Il, den numera klassiska gråtande nordkoreanska nyhetsuppläsaren, och på sydkoreanska soldater i full gång med att verkställa ordern om förstärkt gränsbevakning.
Alla pratar om den stora nyheten, och åsikterna är tudelade. Å ena sidan finns en glädje över att symbolen för den regim som hotat att dränka Seoul i ett hav av eld är borta. Men samtidigt vilar ett tungt orosmoln över Sydkorea, ty ingen vet exakt vilket typ av finger som kommer att vila på avtryckarknappen hos den norra grannen framöver.
Förvisso har Kim Jong-Un, sonen i övre 20-årsåldern, redan officiellt utsetts till faderns efterträdare. Men beskedet kablades ut i ett läge då de flesta nordkoreaner fortfarande vet mycket litet om Kim Jong-Un. Detta tyder på att Kim Jong-Ils död var oväntad.
Förmodligen trodde sig den nordkoreanska regimen ha mer tid på sig att bereda vägen för sonen, och pränta in hans namn i den nordkoreanska folksjälen, med hjälp av världens kanske kraftigaste propagandaapparat.
Då Nordkoreas första och eviga president Kim Il-Sung avled 1994 var Kim Jong-Ils ansikte redan väl känt i landet. Under fjorton år hade han innehavt flera av Nordkoreas mäktigaste poster. Så är inte fallet vad gäller Kim Jong-Un, vars politiska karriär inte har mycket mer än ett år på nacken. Istället är det nu en relativt svag och mycket ung man som står på tur att ta över.
Frågan är hur han kommer att stå sig i regimens interna maktspel. Många har en bild av Nordkorea som ett land där en enda person styr allting, men faktum är att maktapparaten är betydligt större än så. Myglet i dessa korridorer kommer omvärlden aldrig att kunna få direkt insyn i. Men både rykten och anekdotiska bevis från personer som har frekvent kontakt med det officiella Nordkorea pekar på starka slitningar mellan en yngre och en äldre generation makthavare.
De yngre ger ofta intryck av att vara betydligt mer vänligt inställda gentemot ekonomiska reformer och öppning inför omvärlden än de äldre. Hos den äldre generationen makthavare finns en starkare lojalitet mot Kim Il-Sungs politiska arv, och den rättrogna skolans ekonomiska planering.
Vissa av dem arbetade sida vid sida med Kim Il-Sung under större delen av sina liv. De är inte beredda att göra avsteg från den politiska linje som stakades ut 1955 då Juche-ideologin lanserades, och extrem politisk och ekonomisk nationalism blev landets ledstjärna.
Åtminstone en sak är säker oavsett vilka som vandrar i maktens korridorer i Pyongyang: Det politiska förtrycket blir fortsatt oöverträffat i modern tid. På ekonomisk öppning kan man tjäna pengar, men i dagsläget finns inga incitament för någon nordkoreansk makthavare att lätta på det politiska förtrycket.
Nordkorea är fortfarande Nordkorea, oavsett vem som sitter högst upp i toppen.
