Armén är inte mycket att tala om och marinen är i det närmaste utraderad, men däremot har Sverige en stor flotta Jas Gripen. De allra flesta häckar på marken. Det har till och med hävdats att de fem Gripar som deltog i insatsen i Libyen utgjorde en stor del av flygvapnets operativa Jas-förmåga.

Alliansens partiledare har som väntat bestämt sig för Jas Gripen E/F (Brännpunkt 25/8). Detta sedan Sverige har ingått ett partnerskapsavtal som innebär att Schweiz köper 22 plan, delar på utvecklingskostnader etcetera. Det råder dock inte politisk enighet i Schweiz om att köpa Gripen och innan saken är i box ska folkomröstning hållas. Men det är inte den enda osäkerhetsfaktorn.

Nästa generation Gripar ska tas i bruk 2023 med en räckvidd till åtminstone 2043. Det kan jämföras med att C/D-versionen med kontinuerliga uppgraderingar skulle kunna ha en livslängd långt in på 2030-talet. Någon större anledning till brådska med beslutet fanns alltså inte – om man inte bortser från budskapet från Saab om jobben.

Det är bra att man inte hymlar med att försvarsindustrins betydelse både i termer av arbetstillfällen och spetsteknologi finns med som ett viktigt motiv för beslutet. Desto mer mumlande, för att inte säga tungomålstalande är man när det gäller förmåga, kostnader och konsekvenser.

Regeringen vill införskaffa 40–60 plan, vilket bedömare anser motsvara förmåga avvärja ett strategiskt anfall (och andra pekar på som minimum för att det ska bli en bra affär). Försvarsmakten har angivit behovet till 60–80. Detta för att ha svensk motståndsförmåga under en veckas tid – i väntan på att hjälp ska anlända. Om ambitionen bara är att hävda vår territoriella integritet räcker det med 10–15 plan. Så hur tänker man?

Regeringen anslår 300 miljoner kronor extra 2013 och 2014 samt aviserar en årlig ökning av försvarsanslaget med 200 miljoner från 2015. Enligt regeringen räcker detta för att täcka utvecklingskostnaderna, som dessutom understryker att Super-Jas inte är ett hot mot andra delar av Försvarsmakten. Men vem tror regeringen att den lurar?

Uppräkningen av försvarsanslaget motsvarar inte ens prisutvecklingen. ÖB Sverker Göranson har pekat med hela handen. 2019 beräknas personalkostnaderna vara 1,2 miljarder kronor högre än idag. Från 2015 krävs ytterligare 2 miljarder kronor per år till materiel. Alternativet är att skära bort stora delar av det lilla försvar som återstår. Kostnaderna för flygets förmågelyft kommer därtill.

Moderat försvarspolitik är en oskön förening av Borg och Schlingmann. Det är desto viktigare att Försvarsmakten har kurage nog att redovisa konsekvenserna. Till exempel kan vi räkna med att pengarna för den kontinuerliga utvecklingen av Jas C/D kommer att föras över till utvecklingen av E/F och därmed skapa ett förmågetapp. En gissning så god som någon är att beställningen av de två ubåtar som riksdagen bemyndigat regeringen att göra men som ännu inte har blivit av, aldrig kommer att bli av.

Och vad händer när Griparna ska betalas och det saknas politisk betalningsvilja för försvaret. Samtidigt som försvaret står inför omfattande inköp av vapensystem. Vid försvarsbesluten 2000 och 2004 fanns det fortfarande ett försvar att avveckla. Men 2026?

JAS E/F är ett bra och kostnadseffektivt plan. Men det räcker inte.