Det verkar ha gått bra för centerpartiet i budgetförhandlingarna. Häromdagen kunde närings­minister Maud Olofsson meddela att en sänkning av arbetsgivaravgifterna var att vänta i höstens budget. Igår presenterade alliansledarna ”den enskilt största satsningen som någonsin gjorts i en budgetproposition”.

Infrastrukturen är ett omättligt område. ­Hungern efter medel är rejält retad runtom i landet. I valrörelsen lovade såväl s som mp runt, men löftena var tunna.

Ur det perspektivet är det skrattretande att se socialdemokraternas trafikpolitiske talesman, Ibrahim Baylan, kommentera satsningen. Den ”räcker inte”, säger han och hävdar bestämt att s i sitt budgetalternativ satsar mer än de 7,6 miljarder extra som gårdagens paket innebär.

Jojo. Dra den om Norrbotniabanan också. Till och med mp:s språkrör Peter Eriksson trodde i valrörelsen 2006 att hans järnvägsbaby hade täckning. Efter maktskiftet kunde Alliansen konstatera att även detta varit ett löfte som s inte brytt sig om att finansiera. Och det stannar inte där. Få av de utlovade satsningarna hade täckning i det reformutrymme vänstern ­pratade om inför valet. Upprustningsplanerna på flera vägområden i Östergötland och Göteborg saknade medel. Hålen i Sveriges vägar visade sig motsvaras av hålen i finansieringen. Den nyblivna oppositionen talade om att de lämnat ett ”dukat bord” efter sig. Snarare en springnota, konstaterade infrastrukturminister Åsa Torstensson torrt.

– De borgerliga fortsätter att lappa och laga ­efter två år av handlingsförlamning, sade Ibrahim Baylan i går. Som före detta skolminister borde han kunna räkna. Handlingsförlamningen han ­talar om har över tolv år på nacken...

Under de senaste två åren har infrastruktur­ministern varit ganska osynlig. Hon räknas ofta som en av regeringens doldisar, som satt blygsamma avtryck i debatten. Men detta är bara halva sanningen. Torstensson har ägnat åren åt att göra en Reinfeldt, det vill säga hon har rest landet runt i syfte att på plats få veta vilka prioriteringar som finns i regionerna. Och som vanligt finns arbetslinjens blå glasögon med i bagaget.

Infrastrukturen är för viktig för att behandlas som simpelt valfläskinstrument. Ett perspektivskifte behövs, har Torstensson sagt. Statliga medel till infrastruktur är inte gåvor, utan satsningar som görs när en region kan visa att det finns ett helhetsperspektiv som innefattar såväl näringsliv som arbetsmarknad. Det innebär mer ­regional makt, men också större krav på den regionala politiken. Till exempel ­genom att man aktivt söker upp möjlig­heter till samarbeten med privata aktörer.

Förra året räknade Nutek på vad den eftersatta infrastrukturen kostar samhället i uteblivna intäkter. Uträkningen landade i häpnadsväckande 50 miljarder kronor bara för Stockholm.

Samma nedslående beräkningar finns för Göteborg och Malmö, om än i något mindre summor. Då är det följdriktigt att regeringen fokuserar ­särskilt på storstäderna. Som växande storstadsområden är de viktiga för hela landets tillväxt.

Med Nuteks siffror i minnet är det också lätt att stämma in i de glada ropen från huvudstadens ­finansborgarråd Sten Nordin när han hälsar mil­jonerna till E18 Hjulsta-Ulriksdal, Södertörns­leden med flera projekt med öppna armar.

Förhoppningsvis kommer också fler positiva besked när hela infrastrukturförslaget läggs senare i höst. Stockholm har fog för sin aptit på vägar och räls.