”Jag förnekar inte att jag säkert har ringt honom”, bekänner den moderate viceordföranden i trafikutskottet Jan-Evert Rådhström i gårdagens SvD. Den som Rådhström säkert ringt är ingen mindre än Tony Wiklander, sverigedemokratisk ledamot av utskottet, så det kanske går att förstå varför Rådhström svävar på målet.
Men Wiklanders bild av samtalet – eller samtalen, som Wiklander menar att de var – är lite mindre luddig. Han menar tvärtom att det vore fel att beskriva dem som något annat än ”förhandlingar”. Sanningen kanske ligger någonstans mittemellan. Men genom de ständiga offentliga förnekandena om kontakter med SD lägger de övriga partierna inte bara ett löjets skimmer över det politiska spelet. De medverkar också till att Sverigedemokraterna på sakfrågornas bekostnad framstår i oförtjänt god dager.
Att vara folkvald betyder att ha ett stöd från väljarna för att driva igenom de åsikter som man gick till val på. I höstens val gick Alliansen fram med en dryg procentenhet, till 49,28 procent av rösterna. Med tanke på att de rödgröna samtidigt förlorade 2,5 procentenheter finns det ett tydligare mandat för den borgerliga politiken än någonsin tidigare.
I ett sådant läge har Alliansen ett ansvar att, det parlamentariska läget till trots, försöka få genomslag för sina idéer. I vissa frågor har det skett genom uppgörelser med Miljöpartiet. Men när det inte finns någon annan utväg borde man inte kategoriskt låtsas som att man inte ens funderar på hur Sverigedemokraterna kommer att använda sina röster.
Därmed självklart inte sagt att sonderingar med SD borde ta organiserade former. Det skulle strida mot alliansens grundvärden. Men de senaste månaderna är det oppositionen som har gjort det rimliga och sökt stöd från Jimmie Åkesson i ett flertal uppmärksammade frågor: utförsäljningarna av statliga bolag, a-kassan, och, i förra veckan, Fas 3.
Sven-Olof Sällström (SD) talade nyligen om hur ”samarbetet med de rödgröna har blivit bättre” (Fokus 22/11). Trots Mona Sahlins upprepade försäkringar i valrörelsen att man aldrig skulle medverka till att SD fick politiskt inflytande går det knappast att klandra oppositionen för dessa framgångar.
Politik handlar nämligen om att söka stöd för sin åsikt. Då går det inte att låtsas som att processen för att uppnå detta till skillnad från korvtillverkning skulle vara en vacker och kompromissfri söndagspromenad. Väljarna låter sig ändå inte luras, och skulle knappast vara oförstående mot den politiker som försökte diskutera sakfrågor med presumtivt likasinnade.
Visst, det finns faror med att ringa till SD. Men en öppenhet om formerna skulle återföra politiken till ett läge där fokus ligger på sakfrågorna och inte på huruvida en sverigedemokrat någon gång befunnit sig på Ylva Johanssons rum (SvD 15/4).
Dagens parlamentariska situation innebär att riksdagen har en starkare ställning än på länge. Utskotten är inte längre de transportkompanier som många ledamöter klagade på förra mandatperioden.
Det vore klädsamt om de nyblivna makthavarna då också besinnade att det med makt följer ansvar.
