Inspiration från Danmark var ett viktigt skäl till att regeringen tillsatte Globaliseringsrådet på senhösten 2006. Men till skillnad från sin danske kollega, Anders Fogh Rasmussen, avstod Fredrik Reinfeldt från att bli rådets ordförande. Det var ett bra och dåligt beslut. Bra för att det gjorde det möjligt för rådet att tänka friare och lägga djärvare förslag än vad en statsminister kan tordas – dåligt därför att det har skapat ovisshet om vad rådet egentligen har för betydelse.

Nu finns rådets slutrapport. Den presenterades igår av ett antal rådsledamöter och ordföranden Lars Leijonborg. Man får säga att rådet har tagit vara på den frihet som statsministerns frånvaro har skapat. Här finns mer matnyttigt innehåll än det för stunden politiskt gångbara.

Bäst är perspektivet. Rapporten har titeln Bortom krisen och inriktar sig på vad som bör göras när konjunkturen har stabiliserats och globaliseringen får upp farten igen. Man konstaterar att det internationella konkurrenstrycket inte blir svagare och att vi är farligt beroende av ett litet antal stora exportföretag. Verklig välfärdspolitik för framtiden är en politik som drar till sig nya investeringar och gör det attraktivt för välutbildade, driftiga människor att arbeta i Sverige. En skola i toppskick blir den viktigaste delen av framtidens fördelningspolitik; där träffar rådet helt rätt.

Skattepolitiken ses i termer av skapande och utveckling snarare än utjämning. Rådet föreslår att brytpunkten ska höjas så att betydligt färre än idag betalar statlig inkomstskatt, och värnskatten vill man avskaffa helt. Världens högsta inkomstskatt är ett uselt argument när man ska locka högutbildad arbetskraft, investeringar och skapa en god miljö för huvudkontor.

Av rådets 22 ledamöter ställer 21 i allt väsentligt upp på både analys och huvudbudskap. Wanja Lundby-Wedin säger nej, men Sacos Anna Ekström och TCO:s Sture Nordh säger ja – och de representerar numera fler än vad LO-basen gör. Ledamöterna från näringsliv och akademi är helt med på noterna. Detsamma gäller de fem statsråd som ingått, även om de lämnar en brasklapp om att de inte kan binda sig för enskilda förslag.

Återstår att se vad statsministern och finansministern säger. Om de är svala blir det trögare med förnyelsen. Men det behöver inte ta stopp. Tillsammans kan C, FP, KD, fackföreningar, Företagarsverige och vetenskapssamhälle skapa ett opinionstryck som heter duga.

Bortom krisens förslag är för bra för arkivdöden.